Att hålla sig kvar i motvind.
Trivdes nog mkt bättre med att ha den helt privat, veta att ingen kommer in på den.
Att jag kav vara totalt öppen.
Men nu är valet gjort. Jag har den öppen. Ännu.
Får se. det finns ingen mening med att ha kvar den om jag bara ska spy galla över livet, beklaga mig, skriva deppresivt.
Jag skriver mkt för hand. Där är allt säkert. Där finns verkligen ingen tillgång för andra över nätat ett läsa.
Dessa block kommer jag hålla hårt i. Där i finns mitt liv.
Imorgon är det möte här på boeendet. A kommer till mig kl 10:30.
Jag känner mig osäker. Orolig. Rädd. Nervös.
Det är känsliga ämnen som kommer upp.
Det är "klagomål" från min sida till personalen vilket jag egentligen bara skulle vilja slippa att prata om.
Känner mgi inte förstådd. A blir orolig och känner att det är viktigt med detta möte. Vilket jag oxå gör.
Det har varit åt helvete på boeendet en lngre tid. Oh nu vaknar andra runt mig och inser att det måste göras något åt denna situation. Annars finns ingen anedning till att jag ska kämpa var dag för at orka bo här.
Proböemet då är bara vart jag hamnar. Tänk om jag måste lämna stan? Adrig.
Känns som det finns 3 alternativ om ur mötet kommer bli.
*antingen sitter jag lugn och berättar hur jag känner. Tar emot allt personaen lägger över på mig, låter mig tryckas ner, håla med, oh nicka på bara för att få avsluta mötet.
*Eller så skriker jag, lämnar mötete i total frustration över allt.
* Eller så blir mötet någon bra, nya planer, nya mål, nya tag. Förståelse och saker som kan lösas.
Jag hoppas på det sista. Men fruktar det andra.
Orolig.
Med min DBT terapeut och mina två kontaktpersoner här på boeendet.
Jag är nervös. Vill verkligen inte. Är jätte rädd.
Vågar inte berätta "allvarliga" saker för personalen.
vågar inte uttrycka min känslor.
Vågar inte säga till när allt känns fel.
vågar inte ta hjälp när liver håller på att rinna ut i sanden och föra mig långt långt bort från livet.
A kommer hjälpa mig. Men jag kan inte sluta oroa över hur mkt dem kommer lägga över på mina axlar.
Skogsgården.
Från i Torsdags till igår var vi på övernattning på Skogsgården med boeendet.
Skönt att komma ifrån. Ännu skönare att komma hem.
Nätverksmöte.
nervös. Vet inte vad jag kommer säga och inte säga.
Vet inte vad dem kommer säga.
Har ingen aning om vad det ska handla om.
Kommer vi komma fram till något som kommer bli svårt?
Vill bará attg det ska vara över.
Förut var älskade mamma här. Så då blev jag lite glad. Hon är bäst!
<3
Lillutflykt med boeendet.
Kaktusplanteringen & Gubbens Trädgård
Idag gick det...
För första gången på riktigt länge kunde jag lyfta lite lite på locket. Tack vare min kp Susanne. Hon tog sig tid. Hon satt ner. Hon lockade och drog i mina trådar. Det var svårt för jag får ofta black outs mitt i en meningarna när jag ska prata.. När jag ska berätta något kommer det inte längre än tiill tungan. Det är svårt att låta mina ord passera min läppar och låta någon annan veta. Jag är glad att hon finns här. Hon är den ända som ser, som avläser. Hon är rak på sak och framåt. Det behöver jag.
Jag är rädd att folk ska lämna mig eller stöta bort mig. Att ingen tycker om mig som jag är och allt vad mtt liv innebär. Jag är rädd att bli bortstött om jag äntligen släpper in någon i mitt liv,
