En lång dag. Ett krävande samtal. Ofta tänker jag att dessa samtal inte ger mig något. Jag får en känsla av att jag öppnar upp mig alldeles för lite för att få hjälp med det som gör som allra ondast där inne i själen. Men jag jobbar mig återigen mig sakta innåt.
Problem, som jag själv inte uppfattat om problem blir så tydligt när orden hamnar i någon annans mun. Det är problem, avvikande beteenden som jag måste jobba med för att det inte ska etsa sig fast allt för hårt i mig.

Nästa vecka träffar jag min nya läkare. Medicinfrågorna är många.

Idag är jag trött. Jag har jätte ont i halsen och apont i ena örat. Min tinitus är gånger tusen så starkt än vanlig och jag har totalt lock för öronen, det hugger och jag skriker snart rätt ut. Fyfan... Näsdukar, halstabletter och nässpray.
Jag är oxå trött psykiskt. Vill bara vara ensam.

Jag har städat och skrubbat inne på toaletten, bytt sand och skurat dollys toa, varit ute med D på innergården, varit och handlat mjölk. Städat lite allmänt, men nu är jag slut. Ska vila ett tag innan dokumentären börjar ikväll. Den om en tjej som fått ett nytt hjärta från ett annat barn. Älskar sånna program. Intressant.

Visst. Kaotiskt hjärta är en vanesak. Ångest likaså efter alla år. Jag vet hur man hanterar det på ett sett som inte är visuellt för allmänheten. Men när allt blir fysiskt synligt är jag totalt maktlös. För vissa ärr är så påtagligt levande att de etsar sig fast i min grumliga blick som en askgrå hinna. Men någon sa till mig att blotta aldrig för mycket in public. Låt dom aldrig se dig svag för då äter de upp ditt hjärta. River din stolthet i stycken och skrynklar ihop den löjliga fasad du försöker upprätthålla. Så jag fortsätter bara att le i hopp om att se trovärdig ut.

Men det finns stunder då mörkret flyter ofrivilligt upp till ytan, som idag. När jag håller på att kvävas av panikartade kvälningar och tappa fotfästet totalt. Jag blir alltid ytligt rubricerad av andra människor men ingen vet hur mycket jag försöker bemästra en lismande ande, en ihärdig ångest som har varit min följeslagare i över halva mitt liv. Jag bara väntar på att svårmodet ska lätta som bevingad dimma ifrån bröstkorgen. Att någon ska ta min hand och få det stelfrusna blodet att cirkulera igen. Att någon ska förstå mig. Det är en ändlös väntan. Jag döljer allt så skickligt för att jag har övat i hela mitt liv på det. Men visst blir det påtagligt när mina kallsvettiga händer plötsligt skakar ohämmat och jag knyter förbryllat fingrarna i hopp om att överta kontrollen över min kropp. När ögonen förlorar sitt skärpedjup, när ansiktet förlorar sin färg och när jag blir tvungen att sjunka ihop på knä för att återfå kontrollen på mina oregelbundna utandningar

Livet.....vardagen rullar på. Men möten och samtal. Positivt och negativt. Tack gode gud för att jag fått chansen att ha soluret. Dem är helt underbara. Jag vet inte hur det skulle sett ut utan dem....

Måeendet dippar men dem runt mig försöker lyfta upp mig, men jag har svårt att orka. Men det går.
Denna vecka har kommit med många jobbiiga med nödvändiga samtal. Nätverksmötet idag blev lite stressat och vi hann inte äns börja med PUP så det blir nästa vecka igen. 

Ikväll har jag träffat Farmor och Bosse. Ätit massa goda kräftor. Myst med Messii. Dolly bor hos mormor inatt.
Jag åker hem i morgon. F & F på SU kl 10.00 i morgon.

Jag mår ok ikväll oxh det är skönt, jag är trött och hoppas på att jag kan somna nu trots att jag glömde ta med mig insomningstabletterna.

sen är jag så otroligt sugen på att skaffa valpis snart! Pengar tack ;)

Jag har ingen lust till datorn längre. Men ändå kikar jag in.
Min vardag har inget schema, det gör mig orolig.
Jag trivs inte med mig öppenvårdskontakt, det känns jobbigt.
Jag har Soluret, dem ger mkt stöd och hjälp. Men efter kl 16:oo och på helger finns dem inte där.
det ger mig sån jäkla ångest.
Jag har ingen kontakt med personalen på boeendet. Har inte haft ett ända samtal med någon därifrån. Dem kommer bara och lämnar medicin och möjligtvis frågar hur det är. sen ligger det såklart mkt hos mig. det är jag som har ansvaret att be om hjälp. Men ändå så klarar inte jag det just nu. det vet dem, jag har fått ansvaret om och om igen. OCh det gör mig så jävla frustrerad.

Jag lever i en bubbla på vardagarna. Där jag försöker vara "normal", jag försöker klara av vardagsbestyr och tackla all ångest. Men ibland önskar jag att jag kunde erkänna för mig själv att jag behöver stöd och hjälp. Att jag faktiskt inte klarar mig ensam. Jag hatar kvällar och ensamma dagar. Jag lever i en värld som inte fungerar i längden. Men det känns som ingen ser. Det känns som ingen bryr sig eller orkar. Det känns som jag inte syns eller är vard att ta plats. Det känns som alla blir besvikna på mig om och om igen. Att det jag gör blir fel. Det känns som dem blir irriterade och ger upp när jag inte tar ansvar om kontakt. Oh fyfan vad jag hatar det där jävla fejkade skrattet och leendena som jag avfyrar dag efter dag inför personalen.
Om dem visste, om någon bara visste. Mitt liv. Minan tvång. Mina dagar. Min ångest.

Att jag har en kontakt känsla av oro och ångest, ja... på riktigt. Jag känner mig aldrig fri från det. Jag känner mig största delarna av dagen ledsen och ibland faller jag ihop. Det kommer sällan tårar, vilket jag tror resulterar i att jag spänner mig mer och det yttrar sig på annat sätt. Jag börjar dagarna med promenader, jag älskar det. Men satidigt så hatar jag det, för jag går inte för att det "bara är "skönt". Helatiden finns tiden i mitt huvud. Måste gå mer och längre, fortare...hur många kcal bränner jag?  Helatiden speglar jag mig i fönsten. Fyfan vad TJOCK FUL och ÄKLIG! Äter. Kräks. Äter. ångest. Panik. Tappar andan.
Jag är rädd. Har allt svårare att ta mig ut nu när sommaren kommer. Känner mig förföljd. Kör fullrulle hela dagarna. Promenaderna blir allt fler. Ibland hanterar jag inte matångesten. Kan inte få i mig äns en äppleskiva. I andra stunden sitter jag och vräker i mig glass och vanlig mat. Utan problem. Men aldrig utan ångest.
Jag får en känsla av att alla tycker illa om mig. Kan stanna inne hur länge som helst för att jag inte kan ha några kläder för att jag är för tjock. Och gamla minnen rycks upp igen och jag tror ingen vet hur mkt det känns, hur ont det gör och hur rädd jag är, hur mkt det påverkar mig. Jag städar konstant i lägenheten, viker om allt i alla skåp, soppar, skurar, målat, snickrar, planterar..ja, i en idiotisk fast och utsträckning...Jag får panik om kväällarna när tystnaden och mmörkret kommer. Ensam. Rädd. Ledsen. Varför? Hittar ingen trygghet. Är livrädd. Totalt jävla livrädd för livet!
Tabletterna ger mig ångest. Hatar att behöva svälja dem inför personal. Jag vill inte ha alla tabletter. Jag vill bara ta bort allt. Kräkas upp det. Tar för många sömntabletter och tappar minnet. Får panikångest i stora folkmassor. Kan sitta och stirra´rakt ut i luften i flera timmar. Tappa all ork och mening. Ibland blir det så starkt och tankarna tar totalt över så att jag nästan återigen hamnar i de totalt för djupa tankarna.
JAg vet att jag behöver någon hos mig, jag behöver någon jag kan lita på, att prata med. Som jag trivs ihop med. Jag behöver få ur mig all denna ledsenhet och frustrationer. Jag behöver kämpa för att erkänns och låta någon sätta sig in i mitt liv. Men jag vet att ingen vill det, ingen orkar. Vad ska jag göra?

Saken är den att det sysn oftast inte på mig. Jag hanterar de flesta situationerna utåt. Jag klarar av dagarna och nätterna, ensam. Det går. Men jag orkar inte.

Och när tar det totalt stopp. Det är påväg. JAg vet det. Jag känner det. COh vem finns här då? Vad gör jag då? Hur ser mitt liv ut om 6 ånader?

Jag blundar sådant för mina problem. Jag har blivit en riktig jävel på att dölja. Jag är rädd att påverka min omgivnign så jag undviker att dra upp det. Undviker att hamna i situationer jag inte hanterar med mitt leende.
 
Jag sitter i sängen på morgonen och vill inte upp. Jag går in på toaletten på Soluret och sjunker ihop på golvet. Jag stänger dörren till min lägenhet och hamnar i ett panikartat tillstånd. Jag tar mig ut på promenader men bryter ihop när jag kommer in igen. VArför orkar jag inte? varför går jag bara upp och upp i viket?
Jag åker iväg, men jag vill bara hem. Vill inte vara någon. Vill slippa orka. Jag skrattar och uppskattar fina saker i vardagen. Men nätterna tar musten ur mig. Jag doserar min medicin fel, för jg skäms över att be om extra. Jaag vill slippa svara på frågor. Man skullöe kunna fortsätta i all evighet....
Men ingen vet. Detta är en vardag jag befinner mig i ensam. Den innehåller så jävla mkt idiotiska tvång. det verkar som ingen ser dörren till mitt innre.

På onsdag har jag ett litet nätverksmöte igen. Kommer allt komma fram då. Kommer jag ha ork att berätta och erkänna. Kommer jag våga avslöja. Våga erkänna mina falska leenden och min vardag jag spyr på snart..

Nej, jag orkar inte skriva mer.. jag hatar hatar hatar det här.

Efter lång tid på slutenvård tappar man mer eller minde sin "vardag". Nu är man "fri". jag har vardagar, då jag är på Soluret. Jag har helger, då jag är ledig och fixar med mina egna besyr. Det är så skönt!

Jag har fortfarande svårt att prata med personalen, vi har inte riktigt fått någon struktur öer det än. Jag har så svåt att planera in fasta saker i min vardag. Som tex matinköp plus planering med personal på tisdagar. Vet inte varför, men är det bestämmt så så åker jag oftast och handlar och fixar på egenhand. Det blir så fel.

Soluret känns bra, Min kontakt person M där betyder mkt i mitt liv nu och det är ett stort stöd. Jag är så glad att jag fått en plats där.

Jag har svårt att sätta ord på vad det är som är jobbigt exakt. Det är tungt innuti mig, obehagligt och trött. Det finns så m¨nga tillfällen där jag skulle behövt ringt personalen. Men jag är rädd att de ska tycka att det var onödigt att jag ringde. Sen känns det fel att ringa och be om hjälp när man själv orsakat problemet. Jag har nog heller inte tagit in riktigt än att jag faktiskt bor på ett stöd boeende och personalen finns här för oss.

Jag spekulerar i mitt måeende men jag kommer ingenstanns. Ångest monstret kringlar och klämmer sig fast runt mina organ som den vassaste taggtråden. Och fyfan vad ont det gör. Jag vill inte vara här, jag vill inte vara där. Varför kan jag inte njuta av nuet? Hur mkt jag än försöker. Hur mkt jag  använder det jag lärt mig i mindfulnessgruppen så fungerar det inte. Det är inte gamla tnakar som ligger och gungar. Det är den här förbannade ledsenheten och känslan om att behöva fly helatiden, att alltid va på sin vakt som bryter ner mig.

Men jag klarar mig bra iallafall tycker jag. Får saker gjort om dagarna, och tar mig oftast ut en liten sväng för att knipa efter lite friskluft, hur tungt och jävligt det än känns. Sen har jag Sara, vi har små fina stunder. Vädret är för det mmesta underbart just nu. dolly finns i mitt liv och är till stor sällskap. Ja, det finns mkt bra i mitt liv. Jag ska försöker lägga det högst upp.

Nej, nu ska jag inte skriva mer om det. Ska sova. PhU!

Jag vet inte vad jag ska skriva längre. Internet ligger på is. Kollar fb och bloggen. Lusläser lite bloggar lite fort. Annars sitter jag iprincip ingenting vid datorn. Det är skönt.
Dels får man mer gjort, man slipper påverkas av tex bloggar som man inte kan låta bli att besöka. Man slipper bli påmind om "sitt gamla liv", alla kontakter man tappat. m.m.
Jag målar, planterar, snickrar, skruvar, inreder, städar, skurar, möblerar m.m i lägenheten flera timmar om dagen. 50% nöje 50% "tvång". Det är synd om det ska bli för mycket, att det bara blir en greje för att undanhålla
all ångest och flyta in i en värld där allt fpokus ligger på psylen jag pysslar med.
Därför bestämde jag för att nu ta en paus.äDå jag inser att jag mer och mer blir frånvarade och glömmer och har ingen aning om vad jag gjort om kvällarna. Igårkväll bleb det för mycket och jag bestämde mig för att ta ett
break- åka ut på landet och bara vara. Slippa stadsstressen och bara få lugn i öronen och andas frisk luft. :)
Så nu sitter jag henne hos mormor med Dollsan och kollar tv.
Vi har varit hos emma rickars och Malte idag. Snosat bäbis och bara haft det mysigt hos dem.
Varit i lite affärer med mormor.

Det tog doch jäkligt mkr energi från mig att komma hit. Allt detta medicinkrångel. Orkar inte äns gå in på det. Men jag gav mig inte och nu har jag tillslut medicin med mig tills lördag morgon. Kanonbra! 

Jag känner att fler friska sidor i mig vaknat till liv efter utskrivningen, jag har tid att syssla med saker jag tycker
om, som just nu är att måla och göra om gamla grejor till nya som jag vil ha dem i lägenheten.

Det är dock ingen dans. Ångest fram och tillbax. Panik. Förvirrade känslor. Att få ihop vardagen med lagom mycket sysselsättniong, sömn, ångesten, mat, Soluret m.m.
Det är en jäkla kamp mellan varven. Men jag väljer själv att inte ge det sjuka så mkt fokus. För jag är så förbannat trött att leva i den "världen" i det sjuka. I det ledsena, i det enormt svåra. För livet är fint. Alla gröna träd, doften av regn mot asfalt. Lukten av nyklippt gräs, alla olika färger på blommor och natur. Solen som lyserupp våra dagar. Vattnet som glittrar, hundar med glädjerus, leenden på människor. Det finns ås mycket fint, som man i tuffa tillstånd inte orkar fokusera på. Men man kan välja. MAn kan inte välja hur man mår. Men man kan påverka sin inställnign till livet. MAn kan bestämma sig för att låta de negativa tankara passer och gripa tag i det fina. Det är svårt ensam. Men men männsikro som bryr sig runtomkring än kommer man långt.
VÄL ATT LEV VARJE DAG FÖR VAD DET ÄR. Just nu är det som det är. Håll fast i det.
DRÖM OM MORGONDAGEN
MINNS GÅRDAGEN
LEV IDAG.
ja, den texten har jag på tavlor i lägenheten som jag gjort och det är så sant.
MAn duger genom att bara andas!

Jag är glad att jag har Sara och Leo i samma hus. Det lyser upp vardagen.
Våra shoppingrundor, promenader och struntsnack sätter ljus på tillvaron.
Fina fina vän!

Jag är mycket på Soluret. Jag ser det som en social träning och en bra sak som får en viss rutin på vardagen.
Ibland ligger jag bara ubder bolltäcket och sover. Men det är bra det med. Hemma har jag svårt att koppla av. Men under bolltäcket och vetskapen om att det finns människor utanfördörren får mig att lugna mig, känna mig tryggare. Just nu känns det för mycket med Soluret när vardagen varit lite kämpigare sista tiden. MEn jag ska försöka ta tag i det och få det till det bättre.

Sen har ju lilla Malte kommit till världen. Fasters lilla charmtroll. Idag var tredjegången jag träffade lilla fisen. Han är så himla fin. Så perfekt. HAn gör mig glad. HAn ger mig en mening till livet. Det är otroligt hur en så perfekt liten varelse kan bildas innanför våra kroppar. Älskade lilla hjärtat!
Tack för att ni finns. Storebror och Emma. JAg blri glad när jag inser att dem finns i mitt liv.

Nu åsker det hörde jag. Fyfan. Jag hatar det.

Hursomhelst. Dolly har blivit en tuff liten stadskatt. Att helatiden höra spårvagnen som går på gatan utanför, alla bilar som tutar, sopbilar som kommer och männsikr som skriker har hon på kort tid vant dig vid mkt ljud. Jag går ut med henne i koppel varjedag på en liten tur. Det märks nu när man kommer till landet. Hom är mycket tryggare och lugnare. Hon går mkt bättre i kopplet och är inte lika osäker. Det är skönt att de ger resultat och det gör mig glad att se att hon trivs i lägenheten nu :)

Nej, jag ska inte skriva mer.
Jag har lite semester just nu här ute i bonnbyn.

Kram på er!

som känner mig mer död än levande.

Snart åker jag fast för fortkörning tror jag ;)

Skämt åsido. Men det är inte många stilla stunder om dagarna. Vilket jag skulle behöva.
Idag har jag juförsig varit jätte trött och det var segt att komma igång i morse.
Ändå har jag fått mkt gjort. Mycket grovarbete som inte syns men tar otroligt mkt tid.

Skurat och skrubbat av mitt balkonggolv. Brädorna. I morgon tänkte jag skura under igen.
Diskat och skurat. Varit ute med Sara och Leo. Tvättat. Pysslat ihop några kort. Planterat om mina kryddväxter´, varit ute och gått med Dolly, håller på att vänja henne vid alla ljud och koppel igen. Det går kanon. 

Bilder från de senaste dagarna.