Sol och regn.
ja, idag sprätter det i mitt huvud. Som tur är började det regna nu. Vilket betyder att jag har ett alternativ mindre. Jag ska vara inne.
Ska försöka sätta på en film och varva ner lite.
Frisk luft.
Både jag och Dolly slog ihop som ett korthus när vi kom hem.
Har bakat i gemensamma. Oh fikat ute på innergården med lite grannar.
Somnade till på gräsmattan.
Jag är så otroligt trött. Helatiden. Varje dag. alla timmar om dygnet. Spelar ingen roll hur mkt eller lite jag sover. Jag är fortfarande lika trött. det är jobbigt. det gör att jag inte orkar mkt alls om dagarna och måste prioritera. jag hoppas detta ger med sig...
Antar att det är något resultat av mediciner, konstiga matvanor. Ångest och ja, mitt måeende i allmänhet.
Men jag tror oxå att en liten del ligger att jag är ute mkt. Även om jag bara ligger och sover på en gräsplätt.
Man blir otroligt trött av frisk luft! På ett naturligt och bra sätt.
Frustration.
Men till något annat.
Jag känner en sådan satans stor frustration inom mig. Känns som varje dag är likadan, trots att jag gör varierade saker för det mesta. Jag blir helt slut såfort jag gjort något. Det känns som all energ går åt till att försöka hålla någonsomhelst baklans i vardagen så att jag inte ska trilla över kanten.
Men det blir s¨å fel. Det blir frustrerande. Jag blir något fejkat. Jag undviker att prata när personalen frågar hur det är m.m. Vill bara att dem ska gå och stänga dörren. Eller?
Ne, egentligen kanske jag inte vill det. egentligen är allt jag önskar att någon kunde förstå mig.
I stunder som denna saknar jag Maria, min psykolog på BUP; otoligt mycket. Hon förstod mig. hon visste. Hon kunde hjälpa mig att beskriva och framföra min situation och mitt måeende.
Men jag vet, jag är "vuxen" nu, jag måste kunna framföra mitt måeende m.m på egenhand. Men det är så satans svårt. Jag blir lika trött och förbannad/ledsen varje gång jag säger att det är bra. Att jag inte vet vad det är. Känns som jag går dag in och dag ut på detta boeendet. Men inget händer. Ingen vet hur jag fungerar, ingen vet hur jag mår. Ingen känner mig. Jag lever ett eget liv i någon påhittad bubbla.
Inga samtal. Ingen speciell hjälp.
För jag kan inte förklara.
När sedan viss opersonal ställer sig som ett frågetecken när jag har riingt upp dem för jag viill ha en oxascand så känner jag ingen förståeelse. det känns som dem typ suckar. So att dem inte förstår varför jag ska ha den när jag inte kan berätta vad det är som känns jobbigt och VARFÖR jag vill ha den. Svarar någon snabbt och tyst som de knappt hör. Dem ger mig tabletten och går.
Jag är så trött på det här. Vem är det jag ska prata med?
Man känner sig i vägen. speciellt när man hör personal pratar om hur jobbigt det är helatiden med allt här. Man känner sig bara ivägen ibland.
Många säger att det är så himla bra här på boeendet.
Oh ja, det är jöätte bra att det finns. Man kan få stöttning om man ber om det. Vad gäller det mesta tror jag. Men vem ska ta emot dem där extra djupa tunga tankarna och funderingarna? Vem ska finnas viid mig genom ångestattacker somm jagb just nu försöker klara av på egenhand.
Sen är jag svår, det vet jag. Jag har svårt för att släppa på vissa människor på mig. Jag dömmer ingen men jag känner lätt STOPP. I nörheten av dem människorna hållerjag nog omedvetet ihop och försöker vara positiv. Men när jag är i närheten av någon som vet hur jag mår, som är lite äldre och känns tryggare. Tex som min kontakt person S då har jag svårt att hålla masken och jkagb känner hur gråten tränger bakom ögonlocken. Men jag är för rädd för at släppa. Jag är rädd för att berätta. Jag är rädd för trygghet.
Någonstanns känns det som jag ska klara allt själv. Men jagb orkar inte hur mkt som helt. oh helatiden känns det som man når en gräns. ajg blir irriterad och ledsen.
Jag vet att det bottnar i att jag känner mig ensam.
Att jag i andras närhet försökjer vara någon som jag önskar att jag var.
Men ingen vet om hur ångesten blir ohanterlig bakom mina vita väggar. Ingen vet hur mina hjärnspöken skriker på mig. Ingen vet om mina tysta tårar. Igen vet och jag orkar inte berätta.
Det känns svårt. Vart ska jag leva? Vad gör jag med mitt liv? Varför verkar det som ingen förstår. Som ingen vet. Jag vill bara härifrån.....
Den bästa dagen...
Ge aldrig upp.
Vad ska man göra när alla bara skiter i?
När du har tappat hoppet och ingen tycks lyssna.
När orden i munnen får dig tillbaka till det dystra.
Det är då du måste gå du måste kämpa på.
Känslan finns kvar men du klarar dig ändå.
Ge aldrig upp hoppet & ställ dig aldrig frågan;
Varför lever jag? Tänd istället livslågan.
Du ska tänka positivt & inte på massa skit.
Varför lever jag? Börja och tänk istället på ditt liv.
Alla saker du kan göra för att få upp den goda känslan.
Det finns dom som älskar dig även fast du känner rädslan.
Så börja gå framåt & inte bara gå bakåt.
Känn att du lever såhär och då blir det ingen dålig morgon.
Det är klart att du är starkare på nått ställe.
Men glöm aldrig bort att du kanske också kan ha rätt.
Vad kan du förlora om du bara försöker?
Du får en ny chans och hitta det du söker.
Ge livet lite hopp om att leva igen.
Jag svär att en dag ska du också hitta hem.
Allt för många gånger har du fallit in i gråt.
Skrikigt och sagt att ingen annan kan förstå.
Men alla har vi jobbigt men döljer utanpå.
Så tänk innan du dömer hur personen är och så.
Det finns mycket värdefullt som livet har att ge dig.
Titta runt omkring dig och njut av själva friheten.
Tänk sen tillbaka när drömmen blivit sann.
Hur du krigade mot helvetet men till slut vann.
Så nu när du är stark och fighten kommit igenom mig.
Krigaren inom dig visade vägen hem och allt folk som brytt sig.
Fast ingen vågat se men när du hittat så ta hand om alla dom.
Att du gråter och skriker och har känt dig helt värdelös.
Men med ens när nått gått fel så gör alltid ett nytt försök.
Så blicka aldrig bakåt, det finns nya steg som ska tas.
Så kom igen , jag får se ett leende för nu börjar en ny fas.
Jag svär att en dag ska du också hitta hem.
Ja att allting är jobbigt ja det vet jag att det är.
Men det blir bättre på livets långa gång.
Så ge aldrig upp en dans som du nu har fått till.
Du vet att du kan klara av det men bara om du vill.
Jag har sett många som kommit från problemen igen.
Jag lovar att du kan också göra det nån gång sen.
Stå aldrig still börja rör dig och utforska världen.
Ge aldrig upp mera tid för jag lovar du behöver den.
Du är bara halv nu men snart så är du hel.
Snart glömmer du det svåra och glömmer dina fel.
Dagarna förbättrar sig du står på ett livsval.
Fortsätt vandra framåt eller välj att stanna kvar.
Jag vet hur det kan vara du är faktiskt inte ensam.
Även fast du känner att du inte alls är stark.
Det finns många så som du som inte har nån lust att leva.
Men tänk på dom som täcker dig, du måste kritisera!
tisdagskväll.
En tur med Dolls i korgen.
Polispådrag utan för balkongen.
Fint att an var vittne till allt som hände....typiskt...
Tjing.
Natt
Känner mig instängd.
Instängd i mig själv.
Känns som ingen hör eller ser mig.
Jag har så svårt med det där.
Att kunna säga hur jag mår.
Jobbiga nätter. Dagar i dossosiationer.
Vet inte vem jag är längre. Känns som jag är tre personer. Oh hur fan ska jag veta vem som är jag.
Vill slippa höra deras skrik, deras röster. det skrämmer mig som fan.
Jag vill inte hamna här igen.
Jag ser framåt. ny dag i morgon. Då gör jag det bästa av det...
Men kommer jag någonsin känna förståelse igen?
Jag saknar dig...
Lite utav helgen.
Vår lilla solstråle.
Annars? Jag skriver inte så mycket i bloggen.
Varför? Många olika anledningar.
Väntar förövrigt på en ny utredning.
Den från Lund kan dem gräva ner.
Kvällstur med Dolly.
Foto med soluret i park.
Dolly inviger sig snygga cykelkorg.
Hallonplock med SU. Mys med Silva & Messi.
Alltoinget.
Min sovalkov.
Dagen
Dolly <3
Chillidill 13/7
Lövstaslott.
Norrköping.
Tisdag
Tack
Överraskades av ett fint paket utanför min dörr när jag kom hem. Blev så glad. Från min kära vän Sara.
den tjejen känner mig heeelt rätt!
GRATTIS MALIN 20ÅR
11 Juli 1991.
Helg och krångel.
Jag ska iväg till R idag. ska vara där tills på måndag då jag fyller år.
Men det ska alltid vara sånt krångel här i från boeendet. Man kan aldrig få ett vettiigt svar om man får åka iväf förns precis sekunderna innan. Vad är det som är så jävla svårt?
Skicka med mig medicinerna, skriv upp att jag kommer hem på måndagkväll??
Snart kommer morgonmedicinen, får ta ett snacka då. 
HETT!
Var så peppad på att ta en jogging/promenad. Men jag dog direkt. Stektes sönder och rann bort.
Ett "träningspass" i denna hetta kan inte vara hälsosamt.
Så det får bli en liten tur senare när det svalnat av lite.
Att orka stå emot.
Jag började med mitt självskadebeteende när jag var väldigt liten. Då visste jag inte att det jag sysslade med gick under namnet (självskadebeteende) då trodde jag att självska´debeteende betydde att man skar sig massa i armarna. Men icke. Det är ett brett begrepp.
Jag har endel ärr på just armarna. Inte mycket. Men det finns där, det syns. Ibland är det svårt att veta hur man ska göra. Igår när jag var o handlade var det 3 småungar som var där med sin mamma och dem frågade och undrade, pekade och glodde. Men vad säger man? Vad har hänt?
Hur som helst.Så många gånger man suttit med rakbladet i handen. suttit i panikångesten. Det är så jävl svårt att hålla emot svårt at bryta. Efteråt ångrar jag mig alltid. Önskar att jag alldrig gett mig på armarna.
Mina andra ärr är ok, dem syns inte. Om jag inte klär av mig naken framför någon då. det jobbiga är att man får panik när man känner hur seg huden är. Man letar nya ställen. Något jag haft i tanken. Länge och som jag är stolt över är mina ben. Än är mina smalben ärrfria. som "självskadare" är det svårt att bestämma sig att man inte ska skära sig där eller där. det går inte att bestämma över at man INTE ska skära tex armarna. I mitt fall handlar det om vad som är lättillgängligast. fastnar i att skada andra kroppsdelar. Men mina ben är friska. Miina ben ska vara ärrfria. Kontroll. Jag ska inte tappa kontrollen. Nu kan man ha halvlånga brallor o en tjokiströja över o se ut som en frisk själ. Jag viill kunna vara "normal" är så trött på alla destruktiva sidor och beteenden.
En annan sak är så svår. Är de ok att visa ärriga armar? Får man gå i kortärmat var som helst? Även att jag inte har extremt mkt synliga ärr så kommer tanken till mig ofta. Speciellt när man inser att folk reagerar. Är det ok att ha linne? Är det ok att lägga ut bilder där det syns? Påverkar det känsliga människor? Jag vet inte. det är ju äns egna kropp. det är så man ser ut. Men ja.. jag vet inte...
Ett kaotiskt fall.
Jag har inte alls mått bra sedan jag kom tillbax efter mitt senaste försök att lämna livet. Jag var nära. Att jag åter hamnade där upprör mina nära. Jag försår dem. Vänder jag på det så förstår jag. Men när det handlar om mig har jag svårt att inse oh ta till mig att folk blir oroliga.
Efter mycket lite sömn, dåligt måeende, en massa ångest. Så kolappsade min kropp.
Tappa kontrollen en dag. VAr ute på strumpor o sprang och skrek/tjöt. Legat i ångest och bara skaka. Hamnade åter igen i ett gamaltbeteende och svimmade av syrebrist. Säckade ihop i trapphuset. Får sätta mig ner heöatoden för det svartnar för ögonen. Allt detta i samband med att jag ska klara de vvardagliga sysslorna har vart svårt och hårt.
Nu har jag iallafall sovit ifatt endel. Jag känner mig mer stabil än igår.
Nu är det bestämmt att jag åter igen måste in ii min kvällsrutin med personalen.
Allt ska vara fixat och klart när dem kommer upp vid 22 med min natmedicin.
Dem stannar hos mig tills jag lagt mig i sängen.
De funkade förut. Ett tag. Men nu ger vi det en chans iigen. det är så hiimla skönt när man vissa nätter hjälps av det. Man måste tvinga sig att stanna kvar i sänge. Tillslut somnar man.
Känner mig väldigt trött dag ändå. Sov oroligt o var uppe endel.
Har varit ute med Dolly o Pallat körsbär. Städat undan lite.
Ska iväg till Soluret sen när jag gjort iordning mig lite.
Valla.
Tog 200 bilder på Valla. Way to much.
Söta djur. Fint ställe. 
Valla med Soluret.
Det var riktigt mysigt.
Värre när jag kom hem.
Har sovit sedan klockan 4 nu.
good.
Mår bättre.
Väntar på medicin.
Ikväll ska jag lägga mig tidigt.
10 morgon idoter.
sanningen bakom bilder.
så jääävla seriös.
nattsudd....
Jag har så fina människor runt mig.
Avslutade dagen med en spontan kvällspromenad med Messi.
15 kilometer ?! ja, det blev en liten runda kan man lugn säga.
Jag måste planera om mina dagar. Nu vet jag knappt vad som är dag och natt.
Inga långpromenader efter tiden i gemensamma.
Då kommer jag inte i säng.
Nu ska jag göra ett nytt helhjärtat försök att sova. Jag borde vara så jävla trött.
Men jag har bara världens skallebank och fryser.
Godnatt.
Mer död än levande.
Levt på socker, cola och koffientablettr. Bra malin. Bra.
Åt helvete blev denna natt oxå. Skönt att jag känner mig rätt avtrubbad.
För mycket tankar. För mycket ångest.
Ögonen går som pingpongbollar och huvudet dunkar.
jaja, skitdesamma.
Men har ni sätt nyheten?
Tuggummina "Vigo" som finns i 3 olika sorter. 1 som gör dig SMART. En som gör dig SNYGG och en som gör dig PIGG. Hur sjukt? Klart som fan man inte kan bli snygg av att tuggatuggummi? Vore juförsig inte helt fel om det var så enkelt...
Säkert är en påse skit dyr oxå? Som SB12 tuggummina.
När självhatet och ångesten tar över..
Klarar jag iinte detta. Så många gånger man genogått samma prossedur borde man lärt sig att hantera det. Men jag faller hejdlöst. All kraft rann av mig för längesedan. Fryser. Skakar. Svettas. Käkarna darrar okontollerbart. Tappar andan. Panik. Smärta. Hur fan andas man? Hur tar man upp kontrollen igen?
Hur fan kan man skada sig själv så fruktansvärt mycket, om oh om igen. Det ena värre än det andra. När man inte skulle röra så mycket som en fena på någon annan. Självhat. så jävla mycket självhat. Tankarna blir för stora. Tankarna svartnar och mörkret blir för intrensivt. Jag vet att jag faller djupare. Försöker med all min kraft, men jag är för svag. Jag orkar inte. Jag orkar inte kämpa. försöker bryta. Disney film på Disneyfilm. Glad musok. Pyssel. Dolly. Städar. sjunger. duschar. Målar. HUR I HELVETE BRYTER MAN. HUR STOPPAR MAN NÄR ÅNGESTEN XOCH SVARTA TANKAR SLÅR N TILL BACKEN? Så jävla hjälplös. Så jävla meningslös och värdelös. Hatar den här jävla kroppen. Klarar inte av att stå emot. Så jävla arg, ledsen och besviken. FOKUSERA PÅ ATT ANDAS! Vad är det här? När ska dessa ångest attacker och svarta tankar/nätter/dagar dö ut. När ska denna jävla sjuas sida dö ut? Känns som ingen förstår hur jävla mkt man kämpar. Hur förbannat tungt det kan vara. Vet någon hur det är att känna sig så oförtådd? ja, vi är många. Vi är många som sitter i samma båt. Men det spelar ingen roll för man faller. faller faller faller. Positiva timmar. Helvetes minuter. Helvetes jävla nätter oh kvällar. Jag kan bryta. Jag vet. Innerstinne så är det jag som handlar som jag gör. Innerstinne kan jag stoppa det. intalar mig själv. Intalar mig själv. VArför sitter jag här nu då? Trasig trött yr och slut. Hur ska jag orka dagen. Ingen sömn. Inte en ända liten minuts sömn på över 1 dygn. Jag klarar det. Jag vet. Jag har gjort det förr. Klockan är fyra. Låt mig sova. Fingrarna darrar och jag ser knappt tangenterna. Förbannade jävla ångest. Eller jag vet inte om det är "ångest" det är något med intensivt och långvarigt. En tomhet. ensamhet. Jag vill inte vara negativ. Jag vill inte påverka negativt. Varför sitter jag då nu och skriver i senna jävla blogg? Jag vet inte....jag vet inte vad det är med mig. Jag orkar inte hålla emot längre. Inatt vann det svarta över mig. Inatt gav jag upp denna strid. Inatt är jag trasig. Inatt.
I morgon är en ny dag. En bättre dag? en ljusare dag?
Jag hoppas det. Jag hoppas så innerligt på det. Jag vill orka. Jag vill. Men det går inte. Just nu går det inte.
Oh ibland tror jag att jag måste inse det. Acceptera det. Man orkar inte alltid......
Låt bara tiden ta slut. Det gör så förbannat jävla ont. 
Fem generationer...
Även att jag inte var med. Storebrorsan och deras lilla Malte, mamma, mormor och gammelmormor
Skulle så gärna dela med mig av de fina men som jag insett nu, det är en sak vi i släkten ska glädjas åt. Det finns inga fördelarmed att lägga upp det. Man har ingen aning om vem som kopierar och även om man copy skyddar bloggen så fnns det säkert folk som kan ta bildern på annat sätt.
Så tänkte jag aldrig förr. Men efter misstag, mognad och erfarenhet har jag börjat tänka på det allt mer. Man har inte rätt att lägga ut bild på NÅGON annan alls egentligen .
En liten tjuvisbild iallafall.
Skulle kunna dö för dig.
"Jag skulle kunna dö för dig" tex. Hur? Vad är det för fint med det. Vad är det för mening att dö för någon man älskar? Då finns man ju inte mer och kan älska personen?
"Jag skulle kunna gör allt för dig" jaså? Ja, de vore ju fint om man kunde göra ALLT för någon. Men så är det ju tyvärr inte? Så varför äns säga det?
"hoppar du så hoppar jag" Det uttrycket kan jag förstå mer.
Ibland blir jag så trött på folk som helatiden ska skriva massa sånt. ¨
"åh älskar dig över allt annat på hela jorden. Jag gör allt för dig. skulle aldrig klara mig utan dig. Jag finns för dig 24 timmar om dygnet.
I dem flesta fall är det så jävla osant. Så många gånger man hört det av vänner. Men nu sitter man här ensam.
Men jag hatar att starka ord blir tomma meningslösa meningar som inte äns kommer från hjärtat.
Vet inte om någon förstår.
Jag har säkert sagt något sånt dumt med när jag var mindre.
Men nu slösar jag inte bort sånt, använder inte sådanna ord som sedan faller platt.
Säger jag att jag finns där till 110% så gör jag det. Vill någon att jag lyssnar så gör jag det mer än gärna. Jag säger inte att jag bryr mig om jag inte gör det fullt ut. Jag säger inte "jag älskar dig" om jag inte känner det innerst inne.
Tur jag har min lilla raggboll som alltid finns där....älskadde djur! <3
Spontantripp till Smultronstället.
Sedan mördartrapporna upp på ramunderberget och utkiken.
jag älskar Sörping. Så fint och mysigt!
Norrköping utan ström.
Hem i störtskur. Fanns inte en torr fläck på oss.
Duscha i mörker, tvätta förhand....ja, vi är "beroende" av vår el.
Ätit en hel pizza med pappa och Maija, träffat Messi och Ruffe <3
Jordens mensvärk, huvudvärk och mår illa.
Vet inte var jag ska ta vägen.
Vart är jag påväg?
Allt känns så fel, men jag kan aldrig förklara, kan inte sätta fingret på det. Livet snurrar och jag hänger efter som en vante. Kom upp hur hålet sist och har orkat etttag men nu går spiralen nerför igen. jag blir så trött och besviken på mig själv. sviker mig själv, gör allt för att förstöra för mig själv för jag känner mig inte värd något. Röster i huvudet och ett ständigt kaos. Jag önskar att jag kunde dela det men någon.
Men när jag mår dåligt känns det som jag blir osynlig, ingen ser mig, ingen finns där.
Därför försöker jag dag efter dag hålla uppe den där jävla fasaden. För utan den finns jag inte, utan mnin fasad vet jag inte vem jag är, då finns jag inte.
Jag känner mig yr och virrig.Orkar inte hänga med.
Livets ljuspunkter glittar förbi ibland. Det får mig att leva.
Men jag tappar hoppet ibland. När kommer min vändning? När ska mina sjuka sidor dö ut?
Det känns så långt bort. Ändå försöker an som en jävla dåre att vända på allt att ta in vad folk säger.
Men när självbilden och självförtroendet knappt finns rasar jag ihop som ett korthus. Håller mig för mig själv.
Livrädd för att någon ska se och sedan ignorera mig för att jag inte är värd liv.
Det känns som det måste hända något. Mitt lív följer samma mönster, samma tankar. och är detta mitt liv, är det såhär livet känns så vill jag hoppa av. Hur eska denna smärta bara kunna försvinna. Det har funnit så länge jag kan minnas. kanske är det såhär jag är. Kanske kämpar jag förfgäves?
Jag känner inte mig själv. Ber inte om hjälp. Vet inte vad man ska klara av. Vet inte hur jag ska kunna be om hjälp, vet inte hur jag ska kunna ta emot hjälp. Vet inte vad som är normalt och sjukt. Vet inte hur en dag borde se ut.
Känns inte alls bra med alla vikarier här. Inte med personalen heller. Det händer inget. antagligen för att jag gömmer mig och isolerar mig hemma. Lotsas sova för att slippa svara på deras frågor. För att slippa få frågan hur det är och om det hänt något. Är trött på att det alltid är samma frågor dag in och dag ut. jag vet inte vad jag gör här. jag vet ifan inte hur man lever. Känner alla såhär? att man egentligen önskar att man slapp livet?
Känner alla denhär tyngden över axlarna om dagarna?
Jag går bara omkring i min lägenhet och vet ingenting. Glömmer och virrar runt. Vill iväg. orkar inte. Vill stanna men vill inte. Jag är så trött på att må såhär. Jag är rädd för att erkänna hur jag mår. rädd för att visa. Rädd för reaktioner. jag vill vara positiv i andras ögon. Jag vill se frisk ut, jag vill se normal ut. Men jag inser hur mkt det tröttar ut mig. Att hålla fasade uppe i andras närhet och på soluret. Jag bryter ihop om kvällarna. Men ingen vet om det. För tankarna får mig in på andra tankar.
Ibland skriker det i mitt huvud att alla tycker jag är omöjlig, att detg inte går att hjälpa mig. dem säger i mitt huvud att min omgivning inte vill ha mig kvar. Känns som boeendet vill ha mig härifrån. Känns som soluret vill få ut mig.
Känns som alla tror att jag orkar. Hur ska man våga säga hur det är när det absolut inte syns. jag vet inte.
det känns som jag varit här tusen gånger förr. När kommer man till nästa fas? det verkar omöjligt.
Jag har ingenlust kvar. Orkar inte ha mobilen med mig. Orkar intesvara när det ringer, orkar inte kolla alla mail orkar inte bry mig om ekonomin och alla papper. K´änns helatiden som att man 'är påväg att bryta ihop totalt igen. Iallafall när man har så hiimla svårt att hitta glädje och vilja. jag hänger liixom inte med i huvudet.
Ja.. det är svårt det här. Men det kan inte fortsätta såhär. det här fungerar inte. Jag vill inte leva såhär. jag önskar någon förstod. Jag önskar att jag kunde få visa hur jag mår, att någon kunde hjälpa mig. Jag orkar inte ensam. Det här är tyngre än jag trodde. Jag hade vågat hoppas på det bättre. Men jag kommer inte ur detta.
Vem fan är jag? Vart fan är jag påväg?
Är det här det alla kallar LIVET?
Energitjuvar.
Jag har varit oerhört trött och irriterad de senaste dagarna. Dem ända gångerna jag fått lite glädje är när fina Sara och jag ger oss ut på våra äventyr.et är ljuspunkter.
Jag hart spekulerat i det idag. jag hatar att gå omkring som ett sovande åskmoln som är helt innåtvänt. Irriterar mig över småsaker och man vill bara skrika rätt ut och slå sönder något. Utan att riktigt veta varför man känner så. (många känner nog igen den känslan)
Idag har jag spekulerat i det. Disskutera det lite med sara. Det handlar om energitjuvar. Människor som bara suger musten ur än. Som sätter sig själv i fokus helatiden. Som ska synas och vill ha uppmärksamhet i vartenda litet ord. Som ordbajsar om alla sina sjukasidor. Som ´helatiden ska vara värst.
Energitjuvar som genom att bara finnas kan få än att bli irriterad.
Énergitjuvar som man lägger ner tid på, stöttar och finns där och som sedan när det är ok bara lämnar än, som om man inte fanns.
Det är svårt att förklara. För detta handlar absolut inte om människor jag tycker om, som jag väljer att finnas där för. Jag blir så himla glad när någon i min närhet som jag tycker om vågar öppna sig, vågar lita på att jag klarar av att lyssna. Att jag vill lyssna.
Men ja, jag tror ni förstår. det finns energitjuvar som är i äns liv utan att man kan göra något åt det.
(kan tex vara en klasskamrat, en lärare, en kompis kompis, syskonets pojkvänn/flickvänn, någon arbetskollega m.m.)
Just nu finns det två människor i min omgivning som jag irriterar ihjäl mig på!
Men jag måste stanna upp, observera, och släppa. Varför ska någon som inte betyder någon för än få ta en massa energi. Varför bryr man sig äns.... ja jag vet inte. 
Ta åt dig av detta!
Jag är unik. Det finns ingen i hela världen som jag!
Sedan tidernas början har det aldrig funnits en sådan som jag. Ingen har mitt leende. Ingen har mina ögon, näsa, hår, händer och röst. Det finns ingen som har min handstil.
JAG ÄR UNIK
Aldrig någonsin har det funnits någon som skrattar som jag och gråter som jag. Jag är den enda som har just mina förutsättningar. Genom hela evigheten kommer ingen någonsin att: se ut, tala, gå, eller tänka som jag.
JAG ÄR VÄRDEFULL OCH SÄLLSYNT.
Och när det gäller sällsynheter...däri ligger ett stort värde.
Tack vare mitt eget värde behöver jag inte försöka h'ärma andra.
Jag accepterar, och hyllar olikheterna.
JAG ÄR UNIK
Ta åt dig av detta. Det är sant. det handlar om dig, om mig, o oss alla.
Läst det högt till dig själv, till ditt innre. Likadant som om du skulle säga detta till någon annan, ska du säga det till dig själv. Skriv ut det och sätt upp på kylskåpet (jag har detta på kylskåper) eller på spegeln, i rummet, på dörren.. ja någonstanns där du inte kan missa det.
För det är så sant!
DU ÄR UNIK OCH SÅ VÄRDEFULL.
ingen annan är som du!
