Tonight...
Känns livet hopplöst?
Jag har en olustkänsla till livet. Jag har många S-tankar. Det gör det svårt att orka leva, orka fortsätta.
Jag vet att ingen tänker på det. Känns som alla ignorerar mitt måeende. Ibland känner man sig så värdelös. Så oduglig. När man känner sig såhär svag, såhär utmattad, ledsen och slut. Jag hamnar i min bubbla.
Ja, ibland känner man sig seriöst dödsjuk. Men ingen förstår.
Hade jag haft en somatisk sjukdom, hade jag varit nära döden i en somatisksjukdom, hur hade personal och dem runt mig bemöta mig då. Hade dem tagit mig på allvar? Hade dem förstått?
Ja, tyvärr är det så.
Som "psykisksjuk" är det svårt att bli hörs. Men blir besvarad med svar som "Ja, men det tillhör ju dina diagnoser" "Du ser det inte nu när du mår dåligt" "Du tänker i svart vitt, det tillhör din diagnos" "Du vet inte vad som är bra för dig när du är i detta tillstånd" Man tappar orken att försöka förklara hur det egentligen ligger till...för man vet ju inte vad som är bäst för än själv tydligen....
Skam skuld och hopplöshetskänslor.
Man orkar inte höra att man skadar sin omgivning, att man är oansvarig. att man krånglar till saker.
Jag befinner mig på en akutmottagnin, och jag har gjort det i 7månader. Akutavdelningar som har ett genomsnitt på 3 veckors inläggning. Det låter mycket jag vet. Det är ite meningen att man ska tillbringa så lång tid på en sådan avdelning. Men jag är långt ifrån ensamm om detta-
Men nu står man här. Vad ska man göra? Vart i livet är man?
en orkeslöshet som heter duga. Så trött på dessa ord. Trött på denna kamp, som jag ärligt inte tror någon förstår att den finns. dem säger här att dem vet hur jag mår, att jag behöver vara här. Men det känns så luddigt.
Jag mår inte bättre. Hur ska jag klara av Soluret, Ekonomin, boeendet, vägen in i vardagen? Jag hittar inte lusten- Jag stoppas av mitt måeende och dessa blyklumpar som finns i min kropp. Ögonlocken är tunga dygnetrunt och jag vill bara ligga i sängen och sova dygnet runt.
Hur hittar man tillbax till meningen? Vart är jag påväg?
Det är många bollar i luften för mig just nu, jag vet. Och självklart påverkar det. Men det känns så svårt när man hatar sig själv, när jag äcklas över mig själv. När jag hatar att vara i andras närhet för att jag tror dem tycker jag är så äcklig och värdelös. Jag hatar att bli sedd, jag är tjock och ful. Jag har gått upp i vikt enormt och jag har förstört mig allt mer.
Jag vill slippa att vara någon. Varför är jag just jag?
Medicinen, jag har inte orkat utvärdera just nu. Jag vet inte om dem hjälper mig eller inte. Jag borde be om mer lugnande, men jag hamnar istället i en apatisksituation där overklighetskänslorna tar över. Det dånar i mitt huvud, tjuter och piper. Jag hör folk tjafsa och prata, larm som går hit och dit, folk som vill ut.
Jag önskar att jag kunde agera utåt istället. Jag vill bara skrika, slå sönder, sparka hoppa och springa!
Jag saknar Maria. Jag saknar att ha någon jag tkr som att prata med som förstår mig och vet min livhistoria.
Men jag vågar inte riktigt släppa nya människor på mig.
Jag vet inte vad det är jag sitter och skriver. massa onödigt skit. Men ja...jag mår inte bättre och det gör mig fruktansvärt trött. Det låter som det är så lätt att ta tag i saker. Folk begriper inte hur det kan vara så svårt att orka vara ute i en timme. Att ta sig ur sängen. Att ta sig igenom en dag. Man skäms över det.
Försöker lotsas som jag fungerar som vem som helst. Men dte funkar ju inte så.... Folk förväntar sig att det ska vara så himla bra med Soluret nu, att det kommer bli så himla bra om jag kommer in på båeendet... blabla...
jag kan inte bara ta in det. Jag känner mig inte redo. Jag känner mig inte stabil.
Jag vill sjunka genom jorden och växa upp som en vacker blomma på andra sidan jorden!
Offensiv.
Jag är aningen offensiv för tillfället.
Ligger i min dvala och har kollat igenom "förintelsen".
Är genomförkyld och har feber.
Jag är helt slut men livet går vidare..
Jag torkar bort en tår, fast fler kommer rinna. Jag sluter mina ögon. glider fram genom dimman.
Försöker vara stark i stu. Snder av smärta. Hålla mig på fast mark och lätta mitt hjärta. Men smärstan vägrar dämpa så jag fortsätter kämpa. försöker vara glad och fortsätter skämta. men ingenting kan bli som förut....
Rakt på sak...
Pasta och köttfärssås
Soluret
Kallt som fan
Kladdkaka
Massa mysigt skitsnack
optikern
Sara och Leo
Pappa
Risgrynsgröt
Fam annorlunda
plus piller & dåligtmåeende
Natti.
Påverkas?
Det är svårt att veta hur man som "sjuk" ska betee sig gentemot sina kompisar och dem runtikring än. Man vill inte tynga ner någon med allt som finns inom än. MAn vill kunna vara positiv och energisk i andras närhet.
Men det är så svårt att hålla ALLT det "sjuka" borta. Speciellt när man är inlagd och livets svårigheter just nu är något som är så simpelt och självklart för andra. Att komma upp ur sängen och försöka äta aningen rätt.
Man hamnar i ett dilemma när man snackar med medpatienter här inne. Man pratar om vården, personalen m.m Många snackar på om sina problem och drar sina livshistoreier. Men jag blir osäker. Jag vill inte påverka någon med mitt måeende. Speciellt inte någon jag tycker mycket om. Som Sara. Man vet aldrig hur mycket någon annan tål. Man har ingen aning om hur känslig personen är i just det läget.
Man har märkt att patienter väldigt ofta "följer" varanndra. Mår någon åt helvete och skriker så dämpas hela avdelningen ner i någon deppressivbubbla. Om någon skär sig dröjer det inte långt innan någon annan gjort samma sak. ja.. jag kan inte förklara riktigt- Theralensluddret börjar bli för mycket.
Jag vill hur som helst inte påverka någon till negativa saker. samtidigt som jag mår som jag gör och är väldigt impulsiv.. ja det är svårt.
Nu ska jag sova för ögonen pekar i kors! Fint
En evighet.
Tid är omöjlig att ta död på. Den är oändlig. Jag hatar oändliga saker. Speciellt tid.
Hatar dem. Orden. "Ge det tid" "det kommer att bli bättre med tiden" "det läker med tiden". Jag fullkommligt hatar det! Tiden är oändlig, jag hatar oändligheter och evigheter. Det skrämmer mig. Allt utan stopp skrämmer mig.
Jag har inte ork att ge tiden fler chanser, jag vill inte offra mig kropp till den där jävla tiden. orkar inte höra era ord om att det kommer att bli bättre, stå ut. JAG STÅR INTE UT.
´
Trött på era ord om att ni ska hjäla mig, varför mår jag bara sämre? Sämre helatiden. Jag gör min omgivning så illa med min trasiga existens. Min osäkra viljor. Mina impulser är starka, så på något sätt är det bra att jag kanske är inlåst. För här kväver jag mig själv i att jag är inlåst. Kväver handligarna så mkt att jag tappar andan och kolapsar i sängen, sover bort timmar. Hade jag varit ute vet jag aldrig vad som hänt.
jag antar att jag verkar stabil, rätt så stabil i personalens ögon. Jag är ju lugn, jag tar min medicin på beordnad. Jag käftar inte upp mig, säger att saker är ok. Va fan gör jag det för? Känns som jag vill slänga mig i väggen, ta sönder vara liten pryl på hela avdelningen, skrika sönder personalen och slita mig sjäv i stycken.
Men jag ligger bara, ler lite, skakar, hjärtklappning.... förstår ingen hur jävla jobbigt det är. att bli tvingad till att leva när man inte vill.
Jag säger aldrig som det är, rädd för att bli inlåst.
Jag är så dubbel. Jah håller alltid upp masken. alltidalltidalltid.
I någons närhet stänger jag av. I ensamheten går jag sönder.
jag trodde aldrig jag skulle falla såhär djupt. Jag har inte gett upp. än. Försöker ta mig upp men fallöer ytterligare. jag hatarhatarhatarhatarhatar det här.
ta sönder mig. Kasta mig i strömmen. Ta bort mig och mitt jävla liv!
Att tappa bort sig själv...
Jag mår verkligen inte bra alls. Förstår ingen. Hjälp mig. Hur ska jag klara mig med denna känsla och med detta måeendet? Jag sviker dem som älskar mig. Jag sviker mig själv till 100000. Liv eller död. Död eller liv. Vart är malin? Vem är jag nu? Jag hatar allt som har med mig att göra. Orkar inte vara i andras närhet. Det ger mig ångest. Orkar inte sitta öga mot öga med folk. För jag borde inte vara här i livet? Vad tillför jag? Ingenting. Verkligen inte någonting. Det går för långt. Jag har tappat bort mig själv. Känner ingen lust. Ingen ork. Ingen längtan. Likgiltighet. Ledsenhet. Tomhet. Ånger. Besvikelse. Tystnad. Tvivel... alllt på engång. Jag ger långsamt upp. Efter allt detta kommer ingen vilja ha mig i sin närhet. Hur kunde jag? Hur kan jag leva som jag gör. Hur ska jag klara av ett liv utanför dessa väggar. Jag vill inte leva. det blir starkare. Jag vill hoppa av. Alla hatar mig. Jag hatar mig. Efter denna dag kan det inte bli värre....Jag är trött på att kämpa. Jag är trött trött trött. Vad händer efter döden? Vart kommer man? Är livet lättare på andra sidan?.... jag har inte mått såhär på väldigt länge. Jag trodde jag hade kommit till botten men tydligen var det djupare. Förlåt. Farväl. Förlåt. Släpp mig helt? Håll mig hårt? Jag vill inte ta plats. jag vill inte synas. Jag har blivit så jävla dumihuvet. Är detta jag? Hur förklarar man? att döden lockar med än livet? Jag borde berätta att det känns så. Men de m tar det nog inte på allvar så jag är tyst. Faller och faller och faller...meningslöshet? Jag skär och skär. Ytligt. Men ärren sjunker djupare än så. Ner till denna värld jag lever i. Instängd. Bortglömd. '
Jag gråter floder. jag brukar aldrig gråta. Jag kan inte tänka framåt vilket gör personalen handfallna och lättirriterade. Dem skyller på mina diagnoser hit och dit. Förklarar att m ina dignoser får mig att göra som jag gör och mår som jag mår. JAg orkar inte längre konfrontera dem. Försöker förklara att dessa tankar återkommit år efter år men att det nu börjar kännas som alla livets chanser tar slut.
Jag tänker på min familj. Jag skulle aldrig vilja såra dem eller göra dem besvilkna. Men det gör jag. Gång efter gång. Jag önskar allt var bra. Jag sitter bara och stirrar. tankarna far runt som orkaner i mitt huvud och gör mig illamåeende. Det känns som jagh väger ett ton, som att jag är på gränsen till att falla ihop av all tyngd.
Jag drar mig undan. Gömmer mig under täcket och hoppas på att ingen ska komma och väcka mig. Kliver undan när all ångest tar över. Sitter på toan om nätterna i suicidtankar fram och tillbax. Ingen vet. Dem ser mig kanske bara 5% av min dag känns det som. Kan ingen bara krama om mig och berätta för mig att allt kommer att bli bra? Kan ingen bara nypa mig i armen och få mig att vakna upp ur denna dröm?
Det känns som juag sprungit ett maraton och hela kroppen gör ont. Tår efter tår rullar försiktigt ner för mina kinder medan jag sitter i sängen och kollar ut genom fönstret. Jag känner mig inte samhörig med allt där ute.Känner inget band till livet. Känner mig som något som fortfarande är oupptäckt. Känns som jag är ett dödligt gift som smittar hela min omgivning. Sårar och försör. Hur kan det kännas såhär. Jag vet att jag inte ligger helt på botten... då skulle jag inte finnas. Men jag är någonstanns på vägen ner dit. En okänd väg i ett mörker ingen vet existerar. Jag darrar som ett asplöv i hela kroppen. Sväljer panikartat om och om igen. Blundar det hårdaste jag kan och nyper mig i skinner för att döva all den andra smärtan. Röästerna i huvudet är värre än vanligt. Vet inte vad jag sagt till vem eller om jag pratat med någon. Rösterna gör mig yr och förvirrad. Dem tar över. Jag har knappt någon chans. Låt mig vara ifred. Låt mig hitta tillbax till det som en gång kallades malin.
Jag borde vara förbjuden. Varför släpper de inte lika gärna ut mig härifrån. Eller dumpar mig i skogen. Jag är inte till för att leva detta liv? Känner mig oförstådd och ensam. Bortglömd och ledsen. Men det är ingen annans fel. Det är inte personalens fel. Det är enbart mitt eget fel. Mitt liv ligger i mina änder och jag väljer mina vägar.
Men jag orkar inte längre känns såhär. Orkar inte detta tvivel och dessa dagar. Orkar inte åka hem eller umgås med någon. Det är inte det att jag ogillar någon eller något. Jag älskar min familj. Soluret är toppen. Personalen är fina. DBTn verkar hjälpande. Det handlar inte om att jag inte orkar eller har något emot det på det sättet. Det är uppgivenheten i mig som tar över in värld...
Jag vill slippa mig. Slippa denna ångest.´Dessa tankar. Dessa känslor. Vill inte skada mina nära och kära mer.
Jag vet inte längre...än låter jag minuterna passera. ticka i mitt huvud som en tickande bomb som är påväg att smälla. Jag fortsätter minut efter inut att existera i detta dem kallar LIV. Jag försöker. Men något stopper mig.
Kommer jag komma tillbax?
Hopplöshet.
Just nu är jag konstant trött. Ledsen och besviken. Mitt måeende stupar och jag hamnar i apatiska tillstånd.
Allt tjafs om vårdlagen tar kraft. Jag har ingen jag kan prata med och det gör ont. Maria har jag inte längre kvar som psykolog. Skolan har jag hoppat av och detta vårdlag som inte fungerar för mig... man känner sig så ensam...ingen undrar hur man mår. Känns som alla undviker mig....Jag vet inte....
Jag mår inte alls bra. Dagarna är jobbiga och det är svårt att ta sig iväg om dagarna.
Kan inte någon bara förstå mig? Jag orkar inte gå ensam på denna vandring genom helvetet....
JAg är så glad att pappa finns och stöttar och lyssnar. Men det är jobbigt och svårt att det är som det är...
Är dålig på att ha kontakt med folk, men jag skiter inte i det...jag hittar bara ingen motivation till livet just nu...
äsch... orkar inte skriva mer... mår bara dåligt....
Dag 02 – Min första kärlek
Vi var bara 12st 91or där jag växte upp så det var en liten klass. På rasterna lekte vi en lek där tjejerna skulle ställa upp sig på rad och killarna lika så fast en bit ifrån. Sedan skulle kille efter kille välja en av tjejerna han ville gifta sig med. JAg blev alltid vald av "min första kärlek". Vi körde även "pussleken" då killarna skulle jaga tjejerna och blev man tagen var man tvungen att pussa den killen. Redan där jagade han även enbart mig helatiden och det pirra i helakroppen. Den var även på den tiden då man skickade lappar mellan varandra. "Får jag chans på dig? JA(ruta) NEJ(ruta)KANSKE(ruta)...
Jag blev "ihop" med min första kärlek redan i nollan. Christoffer. Vi hade sedan myskvällar. Jag och en tjejkompis och Christoffer och hans killkompis. Jag var ihop med christoffer och min kompis med den andra killen. Vi satt ofta hemma och körde snurra flaskan. Pussades lite generat hit och dit och man tyckte att man var jätte mogen so hade kille.Vi såg på film och höll lite försiktigt o varandra. Man var så blyg och söt. Allt var pinsamt och an pratade knappt med varandra. Så himla sött!
Sedan tog det slut. Vi blev ihop igen och så fortsatte det. Ibland bytte vi killar med varandra oxå...
Ja, det var en söt tid och livet lekte :)
Dag 01 – Presentera mig själv
En presentation om mig själv. Hum vart ska man börja...
En glad tjej på 1,77m. Uppvuxen på landet med en massa djur. För tillfället en riktg tjckis med några överflödskilon här och var.
Livet är trassligt. Har under några årstid åkt in och ut på slutena spykriatiska avdelningar. Är för tillfäller inlagd sedan 7,5 månad tillbax. (Självskadebeteende. självmordsforsök. Hetsätning. Dålig självbild/känsla. Ensam. Ledsen. Vilsen. röster, ångest)
Har precis börjat på Soluret. en dagvårdsverksamhet. Samtidigt som jag Kämpar emot ett bättre måeende här innanför sjukhusets vita vägger. Vilket just nu dalar.
Har två bröder. Skiljda föräldrar. Har hoppat av gymnasiet. Älskar att pyssla och rita,göra folk glada och lyssna på andra. Bott i lägenhet i norrköping. Är för tillfället "hemlös" och står i kö till ett boeende som jag får svar på i mars. nervös
Älskar djur. Har en Raggishona. Min Dollybus som jag älskar högt! Även en hund, min puffen. Som jag saknar mycket. Strävar efter att framöver kunna skaffa mign en lite Jappe valpis!
Japp. det var en liten beskrivning om mig, Malin.
en liten bild på mig och mina lovely Promarkerspennor! <3
Teman.
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Omöjligheter.
Jag sitter fast... kommer ingenstanns. Dem vägrar ändra på situationen och ge mig en ärlig chans...
Orken rinner av mig i tackt med tårarna.
Känner mig slut innifrån och ut.
Min fasad krackilerar....
Orken allt mindre....
Jag är unik...
JAG ÄR UNIK
Jag är unik. Det finns ingen i hela världen som jag!
Sedan tidernas början har det aldrig funnits en sådan som jag. Ingen har mitt leende. Ingen har mina ögon, nära, hår och röst. Det finns ingen som har min handstil.
Jag är unik.
Aldrig någonsin har det funnits någon som skrattar som jag och gråter som jag. Jag är den enda som har just mina förutsättningar.
Genom hela evigheten kommer ingen någonsin att: se ut, tala, gå eller tänka som jag.
Jag är värdefull och sällsynt.
Och när det gäller sällsyntheter....däri ligger ett stort värde.
Tack vare mitt eget värde behöver inte jag försöka härma andra.
Jag accepterar, och hyllar olikheter.
JAG ÄR UNIK!
Den gömda sanningen....
Ångesten har stigit enormt genom dagarna. Jag ligger mest i sängen och försöker sova. Somna bort från alla dessa känslor. Besvikelsen. Sveken. Tårarna. Tröttheten. Uppgivandet... ja allt....
Känns som livet återigen slår mig med knytnäven rätt i magen om och om igen.
Jag döljer. Jag ignorerar. Jag stänger av....
Jag vill bara må bra. Har funderat på att verkligen försöka skriva ut mig. Men vet så väl att det inte skulle fungera- Vart skulle jag bo då? Ingenstanns. Då skulle jag lika gärna kunna lägga mig i graven direkt.
så jag kämpar med att försöka hålla mig borta från det. Försöker tänka att jag ska vara kvar här, att det faktiskt inte finns något annat alternativ just nu.
Men ja. fan. Jag orkar inte skriva allt sånthär i bloggen. Det tillhör mitt liv bakom denna blogg.
Funderar på at sluta blogga. Varför ska jag skriva om alla dessa tråkigheter. Ne. jag tror jag lägger ner.
Jag blir så glad...
Haha.... Jaduu min underbaring sara har tjuvat in ett inlägg på min blogg. Underbara du!
Igår var det dags för Soluret igen. Veckomöta plkus Husmöte. Fick se lite nya ansikten. Men man känner sig fortfarande inte riktigt inne i att vara där. Bestämmdes en heldel. Tex att vi ska möblera om och få in nya möbler, fler datorer, byta rum and so on... Sen bestämmdes det att månades utflykt blir till Visualiseringscenter här i norrköping. Jag har faktisk inte vetat om att det finns här... Det är iårincip samma som Kosmo Nova i Sthlm.
Dagen måendee: Jag är fortfarande trött och ledsen på denna avdelning. Besviken på personalen. Det har varit mycket tjafs. Nästa vecka blir det återigen möten om detta.
Dagens to do: Åka upp till rejmyre med mamma och fira lillebror hos mormor. Käka smörgåstårta och en massa smaskigt.
Dagens positiva: Kalaset och att komma ifrån avdelningen ett tag.
Dagens negativa: Självkänslan och tröttheten.
Tre fakta:
* det ser förjävligt ut bland mina saker här på avdelningen. Har en massa små plock som gör att det set stökigt ut och det gör mig irriterad. men det är saker jag vill ha här så dem får stanna.
* Jag har blivit as dålig på att ta mina promenader för att jag känner mig så trött helatiden och har ont och är helt skakig i hela kroppen (pga av mediciner och måeendet)
*Jag ska INTE köpe mer läppsyl/glans...
Naij nu ska jag dra. Pusshaj.
Sara tjuv skriver
Malins vän på avd. här;) Vill bara säga att denna underbara vän som skriver i denna blogg normala fall är en mycket fin person. Hon uppfyller allt som en sann vän kan göra - utmana henne i vänskap, jag lovar det fungerar inte! Så Malin tro på dig själv, jag önskar av hela mig själv att du ska må bättre<3:) Kram på dig.
Det ni inte visste om Malin
1. hon har gått in i två glasdörrar på en vecka, just för att vi går och pratar hela tiden:')
2. hon har fintat alla och köpt en nalle som inte alls är en nalle...
3. att hon är totalt jäkla fotogalen (jo svara några- det visste vi) men visste ni att hon börjar fundera lite över hur mycket hennes telefon rymmer, när hon har över 3000 bilder (på endast några månader) Helt sjukt;O
Så nu har jag dålig fantasi så jag ska avsluta detta inlägg och kan bara hålla tummar samt tassar för att det får bli kvar på bloggen ett tag och att hon inte hatar mig massa efter detta. Kram på er;D
Körkort.
Grattis Lillebror som fick körkort idag!
Jag har spenderat min dag genom Soluret med Bild och form med alla <3 dag tema.
Jag fick två underbara små "skyltar" men kloka ord på från Sara. Jag blev så glad!!
Sen tog vi spårvagnen hem till Leo och mös o åromenera.
Tillbax till stan och ICA och köpte lite nödvändigt.
Har suttit och ritat lite, haft besök av mamma en stund innan hon skulle på FB.
Sitter och mår lite illa för tillfället. Känner mig väldigt ångest fylld idag med jobbiga känslor.
Men jag står ut efter lite pepp, tablett och envishet...
En tvkväll blir det ikväll tror jag med Sveriges värsta bilförare och svensk Maffia.
min rumskamrat är täppt i näsan och andas som en flåsande flodhäst och jag irriterar mig som ett bi ;)
Ne, nu måste jag vila litet tag......
Lillebror 18årsdag!
Familjen var och åt riktig lyxmiddag i Linköping idag. Det blev så lyckat och underbart gott.
Nu är jag tillbax på avdelningen och försöker varva ner lite.
Min dator har fått virus så jag var på stan och köpte skivor jag ska bränna över mina bilder på.
Tur haf köpte ett usb för ett tag sedan med 8GB alla mina bilder gick in på den. Helt otroligt.
Har lekt en snabbis med foton. Prövat mina nya pennor och dekorerat min mobil lite.
Börjar känna mig seg i huvet. I morgon är det Soluret som gäller.
Ska bädda ner mig nu och förhoppningsvis somna fort. Det är det värsta jag vet att ligga vaken i sängen....
Får ångest varje dag runt 21 då jag vet att det straxt är dax för sängen.. knepigt det där!
Känslig...
Jag fick panik förut, tänkte sticka härifrån..Men personalen såg tydligen på mig att det inte var som det skulla.. Blev as arg för att jag inte fick gå ut...hämta min kp... Jag drog in i tvättstugan as förbannad. A kom efter mig och stor och slrek säkert en halvtimme... Hon skrek inte SKRET men allvarligt snack där med mig. Jag hatar att höra att jag är negativ? Att jag ser allt i svart eller vit? Att jag tänker fel, att jag ska tänka om, att jag måsta blablablabla....Jag orkar inte höra att allt det där är mitt ansvar. Mitt ansvar att ta kontakt med personlaen. Vilket det är. Vilket jag gör, dock alldeles för sällan. Vill bli utskriven. Skita i allt jag är ändå bara ivägen. Jag gör dem ändå bara frustrerade över mitt måeende. Jag vet att jag är dumihuvet och omöjligt. Jag inser det. Men det är alltid lika jobbigt att höra...Orkar inte höra av andra att det är "!mitt fel" att jag mår som jag gör för att om jag hade tänka annorlunda så skulle jag inte må som jag gör? Hatar att dem inte förstå att jag varit i denna sitts så många gånger och hur många försök ska man behöva göra?
Jag ska inte tänka mer på det nu. Vill bara slippa....i morgon ska jag ut med familjen?
tisdagen rullar iväg...
Var på stan förut ett tag, det minns jag.
Tvekar kring soluret ikväll...men det måste väl bli av...
En film..tankar som susar fram som en orkan och vrider allt förstånd ur mig.
Hum..jag måste nog tänka en gång till innan jag bestämmer mig.
Soluret!
sitter på soluret och babblar med personal och sara. Helt okey!¨
Har haft en jobbig morgon!
Men nu tänker vi positiva tankar!
Jag skriver av mig....
Har varit hemma hela helgen. Det har varit jätte skönt, så inget mot det... Men mitt måeende.
Jag är så fruktansvärt trött. Känner mig konstant nedstämmd och ledsen. Hatar mig själv. Hatar att jag förstört min kropp genom att gå upp så mycket i vikt. Hatar att jag tappat kontakten med vänner. att jag sabbar mina chanser och gång på gång hamnar i samma djupa isolerade svacka.
Jag är ständigt trött och irriterad. Känns som ingen här på avdelningen förstår mig. dem bryr sig inte. det frågar inte hur man mår och man blir nästintill alltid ignorerad. Jag har ingen ork att ta kontakt när jag redan ligger på botten. det får mig att stänga in mig själv totalt i min bubbla. Dem vet ingenting.
Har tjatat och bett om att få byta vårdlag vilket inte går igenom trots mina desperata försök. Vi kommer på nya strategier pm hur jag ska kunna säga till när hela världen rasar men inget fungerar. Jag har ett inplanerat samtal varje dag med personal, vilket jag numera försöker undvika för jag inte klickar med personalen. Eller så går jag med på det men sigter där tyst...mittemot någon personal som stirrar på mig och försöker intlala mig att jag mår bra..
Fattar dem inte att jag inte fixar detta. Jag orkar inte mer. Känns som ingen fattar hur jag mår. att jag varje dag kämpar med att försöka hålla mig borta från rakblad m.m. att jag gång på gång hamnar instängd på toaletten med snören och tankar på att avsluta livet. Dem vet inte att jag är så jävla ledsen och trött på livet som jag faktiskt är.
dem tror jag mår bättre nú? Dem lägger nu över allt på soluret att det ska bli så bra m.m.... Men det är väl förfan här på avdelningen jag är inlåst eftersom jag inte hanterar mig själv i mina downs. Jag skulle inte vara inlagd på psyk om jag mådde bra och klarade mig?
Men ingen verkar fatta. Ingen verkar fatta att jag hatar in tystnad att jag ligger i ångest över att inte kunna berätta för personalen. Jag struntar i att säga till för det känns som ingen tror på mig när jag verkligen försöker förklara hur jag mår. Hur nere jag känner mig,hur skört mitt liv känns. för jag håller ju ihop? Jag tjuter inte...jag skriker inte, jag skadar mig inte en massa = i personalens ögon är man "frisk?"
När jag sätter mig ner och verkligen låter mina känslor komma överväldigas jag av en sorg, en ledsamhet....ett uppgivande och en orkeslöshet som gör så jävla ont!
Jag saknar maria, jag saknar att ha någon som förstår mig. Jag vill så jävla gärna byta vårdlag... jag vet att jag snöat in på det men det känn som det skulle hjlpåa mig.. men det fattar dem inte.
det känns som dem vill bli va med mig? Att dem tycker att jag borde åka hem? att dem inte fattar vad jag är kapabel till att göra. För jag ser ju så glad ut på utsidan? Men det känns som jag rasar samman totalt... Jag orkar inte...
Jag tvivlar på livet åter igen....Jag blir frustrerad över att jag inte mår bättre. Likaså dem runt mig... en stor frustration över att jag inte blir bättre....känner mig bara omöjlig och ivägen. Känns som dem kommer tro att jag är ute efter uppnärksamhet om jag skulle tjata om hur piss jag mår. Det är inte så. Jag gör mig fan inte till. Jag skulle offra min högra hand för attg slippa detta jvla måeende.. Jag skulle mer än allt annat vilja fungera hemma. Psyket ärinte ett ställe man vill vara på!
det känns som jag verkligen sitter fast just nu och sakta börjar jag ge upp... Orkar inte längre smila upp mig och leka glad, för det är jag inte! Jag orlar inte lotsas orka för det gör jag inte. JAg orkar inte bry mig när dem tjatar om att jag inte ska ligga i sängen för jag orkar inbte längre vara vaken!
Jag orkar in´te mer snart. Orkar inte tjata om ronder.....Ger upp mina tankar och funderingar kring min medicin. Jag skulle behöva mer lugnande och ångestdämpand men jag tar inte upp det. Får en känsla av att ingen skulle tro mig. För dem ser inte mina ångest attacker. Dem ser mig inte i mina värsta tillstånd..... eftersom dem aldrig kollar till än... Hela avdelningen skulle kunna hänga sig utan att personalen skulle märka det förns efter någon timma..
Dem ser inte när jag sitter inne på toan i två timmar och mår så jävla skit att jag inte orkar ställa mig upp och låsa upp dörren och ta mig ut därifrån.
Dem blir frustrerade när jag bertättar sånthär och dem inte vet om något. dem blir arga för att jag inte säger till.
Har dem inte fattat att det är ett stort jävla åroblem för mig som jag inte har någon lösing på. Att mina trankar om vad som skulle hjälpa är ett byta av vårdlag. Men det verkar dem störa sig på... som attg jag ser ner på helöa mitt vårdlag. Så är det inte. Jag drar inte alla över samma kant och jag ser inte ner på någon. Jag har bara svårt för att prata med alla...
Ja... jag vet inte vad jag ska ta mig till... funderar ofta på att bara säga rakt upp o ner att jag vill skriva ut mig. Men då skulle jag nog inte överleva så läne till... Men jag vet inte hur jag ska göra längre... orkar inte må såhär... vill så gärna orka och kunna ta mig framåt men det går inte.. Ångesten och nedstämdeheten r så jävla total... Det gör mig så jävla ledsen.... Ser ingen? Fattar ingen?
Usch.. jag mår verkligen inte bra....
Pappa har sagt att det inte är ett alternativ för mig att flytta hem till honom eller mamma..
oh ja.. jag vet att det inte är det... jag klarar inte av medicinhantering m.m just nu och jag akn inte garantera mitt liv..
Men hur får man personalen på en akutavdelning att inse det...
Nee... jag mår bara bajs och piss!
mina röster är tillbax. Styr mig. Måste sova. Måste äta. Måste isolera mig. Intalar mig att ingen vill ah mig att jag inte är värd äns en fis i rymden. Hatar att höra det, röster som skriker mitt namn som ekar i hela huvudet. Får för mig att någon går efter mig, att jag tappar saker att någon sa något dumt av mig. Jag har varit nästintill fri ifrån det sedan jag fick en medicin insatt mot det u Lund när det var som värst. Men nu är det tillbaka....
Försöker att inte låta dem styra mig. Men vissa dagar fungerar det inte....
Jag har inte pratat med personalen här om det... men det börjar bli värre och jag taöppar delar av mina dagar när det är som värst. det är otäckt att glömma saker man gjort. Eller inte kunna säga vad det är man gjort under dagen....
Får korta intensiva panikattacker... Vet inte vart det kommer ifrån eller vad det handlar om men paniken sprider sig som ett dödligt gift genom min kropp på bara några sekunder, emn över går fort. Men det gör mig trött.
Vill inte visa mig...Känns som folk ser rakt igenom mig. Som att alla glor på mig och tänka att fan va tjock och ful hon är..m.m.
Jag mår som en påse skit! och jag är så otroligt trött nu på detta... Liv och död.
det är otäckt att känna att man vandrar på en skör tråd mellan liv och död...det gör mig arg på mig själv när jag känner att ett liv ensam i en lägenhet inte alls skulle fungera nu. Hatar att känna och inse att det nog faktiskt inte finns något alternativ just nu, att det är fortdatt inlähggning som krävs...jag vill må bra...tror jag... jag ville det engång.. man man ger långsamt upp....
Söndag middag.
Kommer sakna DollyPlutt!
Låt mig få bära dig när du är svag...
Varit ute med Dolly och busat.
Fikt hos emma rickard och pyret.
Käkat tacos.
Ritat och bara tagit det lugnt....
duscha....
Från och med nu blir det till att duscha i diskmedel. På den flaskan står det : "Tar bort även det svåraste fettet"
Blixtlås!
nice örhängen!
1 februari 2011
Annars idag?
har vaknar ätit frukost, duschat och sminkat mig.
Ska ta bussen till MAXI & möta upp mormor.
Sen flänga runt lite på staden gator.
Känner mig rätt lugn idag faktiskt. Skönt.
Hoppas det kan hålla i sig!
Ska fixa lite nu sen drar vi (sara åker med samma buss :D ) kramkram.
