Medicin kr¨ångel...
Turer fram och tillbax till apoteket. Strul och missuppfattningar. Leveransfel and so on.
Tillslut lyckades jag få ut min apodosrulle. 30min innan stängning. 1300:- för min utsatta obligatoriska medicien. Mina "vid behovs" mediciner fikc jag inte ut förns i morgon? Så ja. Säkert mellan 1500-2000 för min medicin som jag tror är för två månader.
Helt sjukt att man betalar så mycket för jävla mediciner som man dessutom blir fet som ett as av.
Utdelning av personal varenda tid. Nej, inte äns en liten VB tablett får man förvara själv.
Är sjukt trött. Usch.
Sistanatten.
Jag behöver en förändring.
Delade känslor. Osäker. Tugt och tom. Jag har endast hunnit sovit 1 natt i lägenheten vilket inte gick bra. Och nu blir jag utskriven idag. Jag vet att det kommer vara piss åt helvete jobbigt och svårt. Känner fortfarande inte så mkr mening med något i livet, förutom all enorm kärlek till min familj som håller mig vid liv.
Jag känner mig rätt ledsen. Det är tungt att känna denna tomhet,´meningslöshet. För attg det känns så mkt i kroppen och fysiskt. Jag orkar inte stå upp ibland och falller ihop som en säck potatis här och var.
Vi får se hur detta går. Men på avdelningen kan jag inte vara mer. Man får ingen hjälp i vardagen här. det är ju som sagt en akutavdelninge där genomsnittet ligger på ca 2-3 veckor som inläggningstid tror jag.
Jag har insett att jag måste lyssna mer på mig själv, jag måste våga acceptera att jag behöver mycket hjälp och stöd. Jag måste acceptera att jag inte mår bra alls och därav inte fungerar som jag vill. Jag måste låta mig ta en plats, våga ta emot hjälp utan att känna mig till besvär eller känna mig som världens dåligaste människa.
Jag har insett och börjar acceptera att detta kommer ta tid, väldigt lång tid. Innan jag klarar mig "själv" och orkar ge mig ut i livet fullt och helt. Jag måste inse och acceptera att det jag måste ha hjälp med och behöver klara av öär det mest naturliga och självklara basic grejera. Men som för mig blir en jävla kamp.
Att få en dyngsrytm vad gäller sömn och mat, kunna planera veckans mat och inhandling, få hjälp med att komma ut och inte bli liggandes í sängen, sköta mina mediciner och hålla mig borta från det ingrodda självskadebeteendet m.m.
Jag måste acceptera att jag kommer vara sjukskriven ett bra tag framöver. Kan inte längre hålla på och dölja hela mitt liv. Jag måste inse att mitt måeende ligger inne i mig och hänger inte på min omgivnning.
Ja, det finns så mycket som står framför mig nu. ett hårt jobb med mig själv.
Detta känns väldigt jobbigt. Jag känner mig rä´dd och otrygg.
Personal som jag just nu sista månades kännt ett stöd från här på avdelningen slits nu åter igen ifrån mig.
Men det är livets gång. Som innehåller möten och avsked. Nu ska jag fokusera på det fina stöd jag har. från soluret. Men förhoppningsvis även från boendet framöver.
Jag försöker tänka positivt. Men det är tungt. Det är så jävla tungt just nu....
Jag längtar...
Vi promenera en heldel och bara hade det bra. Busa massa och myste hemma i lägenheten.
Jag blir så glad och lugn tillsammans med djur.
Jag längtar och hoppas verkligen det kan ordna sig så att jag kan skaffa hund nu framöver. Helt i höst.
Jag vet att det är bra för mig. Jag vet att jag har tid ork och energi till att fixa det galant.
Är så sugen på att börja träfa lydnat och agility m.m.
En lite Jappe. <3
Det största stoppen nu är ju pengarna som inte finns. Men jag ska göra allt för att ordna det.
Hur som helst. En mysig dag med Hades, Leo och Sara.
Mina finingar.
Vi fixade även lite blommor under vår promenad "HOST".
En kundvagn....toppen att flytta grejer i.
Nej, jag ska nog inte gå in mer på detaljer ;)
Att vara stark...
att aldrig falla,
att alltid veta,
att alltid kunna.
Att vara stark är inte
att alltid kunna hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst,
att komma längst eller att alltid lyckas.
Att vara stark är att se livet som det är,
att acceptera dess kraft,
att ta del av den,
att falla till botten,
slå sig hårt och komma upp igen.
Att vara stark
Är att våga hoppas
när ens tro är som svagast.
Att vara stark
Är att se ljus i mörkret och
att alltid kämpa för att nå dit
Ingen bra kombination....
Ät ingen med vitlök om du tänkt att dricka något kolsyrat under dagen.
Att rapa ut vitlök här och var är inget som gör än attraktiv precis ;) !
Stört att man kan vänja sig.
Efter så många månader på slutenvård är man van vid det mesta.
Kom ihåg för några år sedan då jag vart inlagd för första gången, så läskigt allt var.
Man kände sig hur litn som helst i något jävligt skrämmande.
Nu reagerar man knappt längre- Folk gråter och skriker. Snackar om helt osamanhängande saker. Folk blir inskickade på PIVA. Överfalls larmen går till som tätt. Larmm hit och larm dit. Polisen kommer med patienter som är helt galna. Psykoser hit och dit. Människor som mår på alla olika möjliga vis. Ja, precis vad som helst kan hände. En salig blandning av patienter från vecka till vecka. Folk skickas hem och kommer tillbax. Bråk och tjafs mellan patienter, folk som skiter på sig, går nakna. Ja, ingenting förvånar än längre.
Tanken på att man själv är en del i allt detta är lite creepy. I perioder är an där själv. Den som smäller i dörrar, bryter ihop, är halv psykotisk och babbblar om konstiga saker, skricker och blir nertryckt och flyttad till annan avdelning. m.m. Men det var i Lund det var som värst med mig. Här är det mest ledsenhet och ilska från min sida. Jag är nog ingen störig patient gentemot demandra här ;)
Att man kan vänja sig vid sådanna saker.
Men att jag kan ta in detta och reflektera över hur andra beteer sig tyder nog på en bättring för mig del.
När jag hamnar i mina djupa dalar så lägger jag inte märket till omgivningen, jag kan inte ta in det.
Men jag ser det positiva i det hela.
VILKA ERFARENHETEN MAN HAR!
Men fan va hon skriker. Oh tjuter. En äldre dam med jordens grövsta röst. Stackarn. Men ja...
Lite sömn vore fint inatt!
Likgiltighet.
Har i några veckor nu tillbringat mina dagar på Soluret och i lägenheten och slitit ihjäl mig med allt möjligt nödvändigt och onädigt.
Jag har kommit tillbax till avdelningen helt slut. Brytit ihop och sedan somnat av utmattning. Jag är så trött på det.
Mitt måeende är verkligen mysko just nu. Ena stunden känns det som jag är glad rätt igenom till attg i nästa stund sitta inne på toan och stor gråta för att jag känner mig så slut och inte hittar livslust.
Jag har kännt att det går bra och jag kan känna mig glad när jag fixar i lägenheten o allt. Men sen när jag kommer tillbax till avdelningen och är klar så upptäcker jag att jag inte har något som jag känner att jag vill leva för. Då kommer gråten. För jag vill inte känna såhär. Jag vill kunna leva och jag vill känna attg jag vill leva. Men det gör jag inte. Jag vet att jag lever av kärlek till min familj. Utan dem vet jag inte hur det skulle se ut.
Men det går ju bra sålänge jag är igång och inte har någon tid till att reflektera över livet. Men när jag hamnar i tystnad så spricker allt och det gör så förbannat ont i mig. det tar så enormt mycket på krafterna att känna det här varje dag. Den där orkeslösheten och meningslösheten som gör så satans ont innan för bröstet. den där krampen i halsen som bildas när tårarna inte hittar ut. Jag är trött på att försöka ta mig igenom dem där timmarna på dygnet då jag skulle kunna hoppa framför ett tåg bara jag var i närheten av ett.
På det viset har avdelningen räddat mig. Att när dem där tankarna och stunderna kommer, som oftast äör på kvällarna så har jag inte kunnat gå ut eftersom att man inte får gå ut efter klockan nio.
Jag försöker att inte vara i min lägenhet när detta måeende når mig, men det har varit svårt att undvika det. Jag vill inte ha några negativa tankar och känslor i lägenheten. Att jag ska tycka det är obehagligt att komma dit. Jag vill att mitt hem ska kunna vara min trygga borg. Men så är det inte.
Idag har jag valt att stanna på avdelninge hela dagen för att jag behöver det.
Jag är trött och kan i8nte riktgit tänka klart. JAg kan inte svara på om jag är ledsen glad arg.
Jag har svårt att tänka. Det blir lixom stopp. Obehagligt tycker jag att det är när man får som black outs och det verkligen är omöjligt att minnas vad man gjorde igår.
Jag har flera kvällar i rad hamnat gråtandes i panik inne på toan i rummet i mörkret med låst dörr.
För att jag har kännt att jag inte vill finnas i livet. Jag hör hur personalen skrattar och patienter pratar med varandra. Men jag sitter undangömd. Ingen märker av det. Det är som jag får en känsla av att jag inte finns till. Jag vill inte känna mig levande. Jag vill stanna kvar i det där att jag inte finns till. Att ingen ser mig. Att ingen undrar vart jag är. Jag önskar att alla kunde acceptera att jag inte skulle finnas längre.
Jag har sagt det så många gånger förut. Men jag hatar att det känns som jag gör allt bara för attg jag ska. Att jag fixar i lägenheten bara för at fördriva tiden. JAg har inte i tanken att JAG ska bo där. Att det är MITT hem. Utan jag kör järnet där endast för att det kan få mig på andra tankar för stunden.
Jag skrivs ut på torsdag. Delade känslor. Det gör mig trött och ledsen, lite rädd. Att jag vet att jag kommer behöva kämpa massor ensam nu om kvällarna/ nätterna och även dagarna för att kunna hålla mig lugn och acceptera livet. att inte handla impulsivt. Att inte fladdra iväg i mina dissosiationer. Jag vet att det kommer vara en jävla kamp om att få ihop dagsrutiner. Alla dem där basic grejerna som jag faktiskt inte fixar just nu.
Jag vet att jag kommer känna mig ensam. Att jag känner mig otrygg och rädd. Jag har varit på Soluret mycket för att jag tycker om att ha folk runt mig. Jag hatar att vara i folksamlingar och sitt bland massa folk. Men det gör mig trygg att veta att det finns folk i samma hus, att det finns vuxna som är där för äns skull. Jag har många gånger lämnar Soluret med gråten i halsen. Då jag vet att alla går hem till sitt. Att jag måste ta tag i mijn vardag. antingen gå till lägenheten och fixa eller återvända upp till avdelningen.
På torsdag försvinner avdelningen från mig och endast ett alternativ återstår. Att vara i min lägenhet.
Men jag vill heller inte dra upp på utskrivningen, det gör ingenting bättre.
Men hur ska jag hantera alla dessa tankar?
Jag blir ledsen när folk säger att det löser sig, att det blir bättre. Att det bara är att ta det lugnt och hitta på saker. Hur många gånger har man hört det? Ja... de skulle nog inte äns gå att räkna till.
självklart vet jag att det kan bli bättre och allt det där.
Men det handlar inte om det. och jag kan bli trött på folk som säger att man ska leva HÄR OCH NU och sedan kommer och säger till mig att jag inte ska tänka på dessa mörka tankar som finns hos min NU. att jag ska tänka framåt. Jag tror inte någon riktigt kan sätta sig in i allt detta. Min likgiltighet. Min trötthet och all ledsenhet.
Jag tror inte att folk runt mig kan fatta hur ONT det gör varjedag. Vilket helvete det är att känna såhär.
Att verkligen känna sig helt SLUT. Att inte vilja leva. Men att ändå klara av att leva tack vara familjen.
det tar så himla mycket energi att stå ut, att klara sig igenom paniken. Att sitta inlåst och gråta floder tills man däckar för att man inte känner någon mening i att leva.
Jag tror inte riktigt någon förstår det här. Att jag i många lägeen för stunden kan bli räddad av att någon säger till mig att " men se fram enot det där" "du har ju stöd av din familj i det där" "ta det lugnt det finns stöd runt dig" "du vet ju att du mår bra av att träffa syskonen och emma, att älskade pyret snart kommer" .
Men sedan kan jag sitta och bryta ihop totalt. När känslan och tankarna kommer ifatt än. När man inser att jag inte kan leva på andra. Jag kan inte leva tillsammans i samma hus som mina syskon eller familj hela livet. Jag måste ju ha ett självständigt liv. Det är ingen som kommer jobba åt mig och försörja mig. Jag måste jobba själv, jag måste klara av livet själv och ta mitt egna ansvar. Jag kan vara jätte glad och harmonisk när jag umgås med människor jag älskar. Absolut. Jag blir glad i hela kroppen av att tänka på att sitta ute i sommar med emma och brorsan och grilla o snacka massa skit o pussa på pyret och allt. det gör mig varm. Men sen måste jag ju återgå till min vardag. Och jag stpår inte ut just nu. Jag orkar inte ha en vardag. Hur lever an utan att ha ett eget liv?
Ååh... det gör mig så himla uppgiven. Jag önskar jag kunde aktivera mig om dagarna och att sedan framåt kvällen varva ner, ta på mig myskläder, ta en kv'llspromenad, käka något gott till kvällen, kunna lägga mig i soffan oh bara njuta av livet. Men det är så himla långt ifrån mig. Jag kan inte förtå hur folk bär sig åt. Jag vet att livet inte är små rosa luddiga mål för någon. Men hur klarar dem sig igenom livet?
Jag vill inte ta livet av mig. Jag vill inte lämna dem jag älskar. Jag vill inte utsätta folk för sorg och undran. Jag vill leva. Men hur bär man sig åt? Usch, det känns så svårt allt.
Jag tänker INTE för långt fram- Är så jävla trött på att höra det. Att "nej men tänk inte på det nu" "tänk inte för långt fram". Bara för att jag reflekterar och pratar om framtiden så betyder det inte att jag svävar där framme i mina tankar och känner mig misslyckad för att jag inte klarat gymnasiet. Det är klart att det lägger en press. Men det är inte dem tankarna som bryter ner mig. Det som bryter ner mig är att vara här och nu.
Min första tanke på morgonen kan vara "hur ska jag överleva denna dag?" För oftast bjuder varje dag på en känslostorm någon timme då saker rasar totalt och jag skulle kunna skjuta mig här och nu....
Jag har träffat så oerhört många olika samtalskontakter under mitt liv. Psykologer, kuratorer, socialtjänstarbetare, poliser ja... och alla har sagt samma sak. Att jag inte ska tänak så mkt framåt. Att jag ska ta en sak i taget. Att mitt måeende beror på blablabla. Att jag ska göra si och så. Att det blir bättre.
Alla har iprincip samma riktlinjer till alla. Det gör mig frustrerad. Det känns som jag likagärna kan vara sin egen samtalskontakt. För man ligger ett steg före ibland kan det kännas som. Svårt att förklara vad jag menar.
Sen vill jag bara påpeka att jag har det absolut inte nattsvart dagarna igenom. Verklugen inte. Jag har stunder då jag skrattar tillsammans med andra. då jag kan tänka positivt m.m. Jag är inget svart åskmoln som flyger genom dagarna. Jag blir lite trött på vissa människor som får det att låta som att det inte finns en ensa ljusglimt i hela vardagen. skulle det vara så så skulle man inte finnas vid liv längre.
Men det är otroligt tungt och tufft just nu att försöka skapa en värdig vardag. Jag är mycket ledsen. Känner mig rätt ofta uppgiven. Och jag känner mig så otroligt trött på att leva. Tankarna har varit mörkare dem senaste dagarna och jag blir trött av det. det är konstigt hur fysiskt trött man kan bli av psykiska tankar och känslor.
Det känns tufft att klara av detta. Speciellt när det inte riktigt känns som någon kan förstå hur mycket detta känns i kroppen. Jag har otn i hela kroppen och i rygg, nacke, mage. Dem säger att det beror på oro och stress, seprission m.m. Det finns ingen som vet hur ledsen jag är varje dag. Hur mina tankar går. Utåt verkar jag nog gladare nu. Piggare. Jo, det är nog så jag "presenterar" mig för tillfället. Men det mörka taggarna som sticker i helakroppen är det ingen som ser. och jag orkar inte förklara längre.
Jag kommer på mig själv om att itta och hoppas att ingen personal kommer och frågar hur det är eller frågar om vi ska prata. För jag känner mig så tom. och det känns som dem hört mig säga samma sak hundra gånger. Jag vill inte sitta och prata om en massa negativt. Jag vill bara att folk ska låta mig vara. Att folk ska låta mig dö i min ensamhet. ja, så kan jag känna.
jag blir ofta arg och irriterad när någon frågar hur jag mår. Eller undrar hur det går med saker och ting. Ställer frågor kring medicin eller saker som ska ske framåt i tiden. För jag orkar inte tänka på det. Det orkar jag inte. Istället för att lungt och sansat förklara att jag inte mår bra just nu och känner mig väldigt väldigt trött och lägger all energi på att försöka fixa denna utskrivningen och att vistas i lägenheten. Så blir jag rasade och irriterad. Egentligen är det nog ledsenhet över att inte känna ork och lust, men jag reagerar npg på fel sätt. det harf inget att göra med personen i fråga alls. Det ligger inne i mig.
Just nu känns det jätte tungt och jag är ledsen. Jag känner mig stressad och har hjärtklappning. Jag är trött i huvudet och yr. Har ont i kroppen och orkar inte äns gå ut och ta lite luft. Känner mig samtidigt likgiltig. Frågar någon hur jag mår just nu säger jag att det är bra, för jag är så förbannat trött på att känna efter ännu engång och försöka förklara.
det är så mkt lättare att säga attg det är bra. Då kommer inga följdfrågor som tar energi.
Sedan har jag hamnat i ett läge då jag tänker "varför ska jag dela med mig av hur det faktiskt är till folk runtomkring mig? Även att dem säger att det inte påverkar dem så gör det de, det vet jag"
Jag vill slippa känna den här ständiga rastlösheten som ger mig hjärtklappning. Gör att jag integ kan sitta eller ligga still. Känns aldrig bra, måste vrida och vända. en oförklarlig oro. ja. Knepigt det här. Jag är lite vilen i mitt eget mörker tror jag.
Ett långt inlägg. En mörk dag. En rastlöshet och panik känsla. Likgiltighet och utmattning. En jobbig dag.
Just nu har jag gått in i en period av likgiltighet. Känner mig så otroligt känslokall. Kan inte riktigt få någon struktur på min vardag.
Nu vet jag att detta inlägg kanske påverkar någon runt mig. Jag och Sara har kommit fram till att folk runomkring äns måeende påverkar oss runomkring hur många gånger man än säger att det inte gör det. för man är ju medmänniska. inte någon jävla känslolös jävel. Bloggar om problematik och negativs måeende på verkar oss. speciellt om man inte själv mår bra. därför blir jag själv ibland förbannad över vad vissa läger ut i bloggar och skriver ordet det handlar om som då gör att bloggen ev kommer upp när man gör en sökning i google kring det. En diagnos, inläggningar eller vad det nu kan vara. Men sen kan jag komma på att... va fan lägger jag ut i bloggen då. Jag är ju negativ jag med och kan lägga ut mitt måeende ibland. Klart jag påverkar människro som läser. Därför går tankar kring att låsa bloggen.
Men jag får se...
Just nu ska jag försöka ta mig igenom denna dag...
Svårt för utomståeende att förståen deprission.
Att dra sig tillbaka är ett tecken på sjukdomen, och det är av egna erfarenheter att man måste ha varit med om det själv för att förstå. Det är just detta som är förklaringen till det omöjliga i dialogen mellan "patient" och dens anhöriga; Patienten kan inte eller orkar inte förklara hur han eller hon mår. De (som regel välmenande) anhöriga kan inte förstå det, kan inte se vart problemet ligger.
Alla människor behöver ett socialt nätverk och ett förhållande till omvärlden. Men om du inte känner dig tillräckligt bra (och det gör man sällan när man är deprimerad) så isolerar du dig. Du orkar inte med att låta andra se hur eländigt du mår och du tycker inte att du är något värd för andra männiksor. Kanske tänker du dessutom att familjen skulle ha det bättre om du inte fanns, när du inte kan bidra till något?
Så har jag kännt väldigt många gånger och gör det just nu också. Det är en påfrestande situation att bära på dessa tankar och självhat. En konstant känsla av att känns sig oduglig.
Medicinering med antidepressivt blir allt mer vanligt. Jag har hört många som berättar om att dem skäms över att dem måste äta medicin. Jag förstår dem fullt ut. Många känner skam över det. Även jag har gjort det i perioder. Jag har då fått för mig att sluta med medicineringen. Vilket man absolut INTE ska göra ensam utan läkare.
Min familj och vänner frågar om det verkligen kan vara så att jag måste äta medicin för att bli glad? Jag hatar den kommentaren. Jag har ingen ork att svara. Skam hör nog ihop med detta.
Många bortförklaringar kommer till varför man inte vill ta medicinen.
"Jag har träffat en ny pojkvän och jag vet inte hur jag ska säga det till honom så att han inte springer skrikandes iväg, eller lämnar mig"
"Jag har varit ute och rest och jag ville inte riskera att min vännina skulle hitta medicinen i min necissär"
"Jag vill inte vara lycklig på ett konstgjort sätt"
"Jag har inte råd med medicinen"
"jag behöver dem inet mer, för nu mår jag bra"
Varför tar du inte medicinen när du vet att den hjälper?
Ja, det är en fråga man fått ett antal gånger. och jag tror att det är en fråga läkare och andra runtomkring än skulle vilja ha svar på.
Det är vanligt att man får för sig att helt plötsligt sluta medicineringen, trots att man reagerat positivt.
Det har sitt pris att ta medicin. Inte bara ekonomiskt, utan äver kulturellt och personligt. Många skäms, för i dagens samhälle är det mycket press på att man ska klara sig själv. Andra känner sig förödmjukade efetrom medicin är en daglig påminnelse om deras sårbarhet och otillräcklighet. Man slutar ta medicinen eftersom man blir påmind om sin sjukdom, känner sig mindre värd eller för att man så innerligt längtar efter att få vara frisk och lägga det hela bakom sig.
Men den är mycket viktigt att få förklarat för sig varför det är så viktigt att man tar sin medicin när en vidd grad av deprission inte går över av sig sjäklv. Utan medicin ökar risken för att deprissionen blir värre eller kronisk och att det blir svårare att stabilisera tillståndet på sikt.
Jag vet att jag fortfarande är nere i min deprission. Att jag vissa dagar vill ta ett sista andetag. Att var dag är en kamp om att hitta menigar till livet. Att jag fortfarande är "sjuk" Men det betyder inte att jag är dumihuvet.
Att jag inte fungerar mänskligt. Jag kan se på min sjukdom och reflektera. Jag kan stötta andra i liknande situationer trotts att jag inte själv mår bra. För jag vet vad man borde gör, hur man borde tänka. Men det är en helt annan sak att kunna hjälpa sig sjäv mot att kunna hjälpa andra.
Jag tror att det är viktigt att man pratar om sitt måeende och sin sjukdom.
Det börjar bli mer respekterat men det har fortfarande en slags skam över att må dåligt.
Det är så fruktansvöärt synd. Det gör att man känner sig ensam och udda. Sämst i världen. Fast i själva verkaert kanske du mötte en inne på ICA för fem minuter sedan som befinner sig i samma situation som du.
Med depresson i sitt liv,
Lyssna till dem som älskar dig. Tro på att de är värda att leva för, till och med när du inte tror på det. Leta fram de minnen som deprissionen tar bort och projicera dem på framtiden. Var modig. var stark, ta dina tabletter. Motionera därför att det är bra för dig även om varje steg känns oöverkomligt. Ät trots att maten kväljer dig. Tala sansat med dig själv när du förlorar vett och sans.
Dessa "enkla" råd kan låta ytliga men säkraste sättet att ta sig ur en depression är att tycka illa om den och inte tillåta sig att vänja sig vid den. Stäng ute de fruktansvärda tankar som invaderar din hjärna.
De första tecknen på en depression.
De första tecknen på en deprisson blir ofta förbisedda. Detta kan bero på att symptomen varierar mycket från människa till människa. Kanske oxå för att vi tror att det är något som alla människor upplever då och då?
Några typiska tidiga tecken.
Du isolerar dig.
Du har dåligt självförtroende.
Du känner oförklarlig oro.
du blir ledsen och gråter plötsligt.
Du sover helatiden - eller nästan inte alls.
du har oförklarliga fysiska symtom och smärtor.
Du glömmer saker och har svårt att koncentrera dig.
Pyssel i lägenheten...
Självskadebeteende.
Tänkte bara reda ut lite saker kring just detta. Självskadebeteende.
Den första tanken som kommer upp hos dem flesta när man hör orden "självskadebeteende" Är nog "ett depprimerat emo som skär sönder sina armar". Kanske inte just så. Men jag tror dem flestanrelaterar detta ord till någon som skär sönder sina armar gång på gång.
Det jag vill få ut är att ett självskadebeteende ser olika ut hos varje individ.
Ett självskadebeteende innebär en stor mängd olika beteende. Beteende som innebär att man skadar sig själv medvetet och utsätter sig för risker. Hur man utför detta är enormt. det handlar inte bara om dem som skär sig i armarna, vilket jag hört många uppfatta det som.
Jag drar min långa historia kring detta så kort som möjligt utan att gå in allt för djup i detta.
Min "relation" till självskadebeteendet har sett enormt olika ut. Som för många andra kom detta beteende långsamt insmuygande i mitt liv. Ibörjan handlade det om att jag utsatte mig för risker. Gång på gång, trotts att jag var fullt medveten om att det kunde skada mig. allt grundade i självhat.
Med tiden utvecklades det mer. JAg stod inte ut med känslan över att jag var så äcklig,att jag var så ful, kände mig annorlunda och fel. Människor skadade mig psykiskt, förnedrade mig. och utsatte mig för saker som satte djupa spår i mig. Människor skadade mig, jag fick känslan av att jag var tvungen att skada mig sjäv innan någon annan gjorde det. Jag började skära mig, men då inte på armarna. Jag ville inte att någon skulle se eller veta. Jag skar i mig själv allt mer för att jag hatade min fasad, jag hatade mitt yttre, mina fel och brister. som begränsade mitt liv. Så genom att skära i mig själv trodde jag att jag kunde skära sönder mitt yttre, att det fula och äckliga skulle dö. Jag ville skade det innan det skadade mig på ett psykiskt plan (Ja, tankarna var konstiga).
Jag tog till skärandet när allt runt omkrig mig rasade samman, när jag tappade kontrollen. För genom att skära mig så hade jag kontroll över något.
Jag började även utsätta mig allt mer för risker igen. Någonstanns känns det som det var omedvetet. Jag vill intala mig att det var det. Men innerst inne voisste jag vad jag höll på mig. Jag började vara ute mycket mer om kvällarna, festade med fel folk. Hängde med folk jag inte kände. Drog mig till människor som stjälpte mer än hjälpte. Träffa ett antal killar som jag fick en destruktivrelation till. (mer om det går jag inte int på)
Ja, det finns en lång histioria om detta händelseförlopp.
Jag började ta till rakbladen när smärtan blev för stor och okontrollerbar. Det var ett sätt att hålla mig kvar i här och nu och inte börja dissosiasera iväg. Jag gick djupare in i det svarta hålet. Vart jag skar mig på kroppen spelade mig ingen roll. I de stunder då paniken och självhatet kom som snabbast tog jag till de ställe som var lättilgängligast; alltså armarna.
Jag hade alltid sagt att jag aldrig skulle skära sönder hela mina armar. För då skulle ju folk se och det ville jag verkligen inte. Och sedan skulle jag ju plugga restaureng/bageri. Vilket i början innefär mkt fotande. Inte fan skulle jag stå där med sönderskurna armar och flascha när man i det yrket är tvungen att ha uppkavlade ärmar.
Men nej, det försvann ur min tankebana. Armarna åkte på mer stryk. Men fortfarande var det andra ställen på kroppen som blev mest utsatta. Akuten och sy gång på gång.
Jag utvecklade även andra strategier. Flertal gånger försökte jag hänga mig. Då med syfta att verkligen dö. Det var när jag var inlagd i lund. När jag inte lyckades pågrund av vak och utan tillgång till några som helst snöret m.m. Kom jag snabbt på andra knep. Utvecklar inte det mer.
Jag hitta fler destruktiva metoder som "fick ner mig på jorden" Eller "gjorde mig lugn" som jag så fel uttryckte det. Att gång på gång självmant frammkallade svimmningar m.m. Jag har suttit i ybalett träsket då jag döva hela min kropp mer överdoser av mediciner, jag sluta ät blev underviktigt och skada mig på det sättet. Jag gick sedan upp säkert 30 kilo på kort tid genom hetsätningar som oxå förstöde hela kroppen. Efter ärstörningsproblematiken sitter dessa tankar i huvudet dag in och dag ut. Fyfan.
Nu bladdar jag iväg förlångt. Jag ska inte hålla på o skriva massa om detta ämne egentligen känner jag. Det är en jävligt lång och invecklad berättelse som verkligen går berg och dalbana.
Det folk som vet att jag har ett rätt stort problem med självskadandet är "men kan jag få se dina armar?
Så ja, det är så tydligt att det är armarna folk relaterar till.
Jag har inte enorma mängder ärr på armarna. jag anser inte att jag har särskillt mkt ärr alls. Visst har jag mycket gamla är så huden på mina armar består utav mycket ärrvävnad vilket gör skinnet segt. Jag har tappat känseln i vissa delar av armarna, antar att de är pga av nerver.
Men mina armar är en piss i missisippi. Men jag ångrar. Jag ångrar att jag förstört hela min kropp på alla möjliga olika sätt. Ärr på de flesta ställena av min kropp, bristningar, viktuppgångar, viktnedgångar, mat inte mat jaaa....usch ja. Skulle vilja ha mjukisar o myströja på mig hela livet ;)
Självskadebeteende kan tex vara:
att man utsätter sig själv för risker.
Man slutat äta eller hetsäter.
Skär och rispar sig.
Missbrukar tabletter.
Håller kvar i destruktiva relationer.
Förstör för sig själv genom att förbjuda bra tankar och undviker saker som får än att må¨bra.
ja alltså... listan skulle kunna bli hur lång som helst.
JAg är trött på att få blickar och kommentarer om mina armar? Att jag skulle vara ett emo? De personerna vet nog inte vad emo står för. Sedan är mina armar inget jag lägger tankar åt. Visst, jag har ärr, väldigt många som redan är blekt pch endast känns. Armarna har gånger blivit det lättillgängliga stället när all ångets och hat kommer som en blixt från himlen. Inte fan finns de tankar hos mig då att "ne fan, inte armen, de kommer ju synas när jag jobbar". Nej, det finns inte ääns i mina tankar på tusen mil. Alla mina tankar går i samma spår. Att jag måste straffa mig eller ha någon kontroll....
Jag skär mig inte mkt längre. Det var länge sen jag fick sys ihop. Mina armar ser skapliga ut, enligt mig. Dock inte resten av min ärriga äckliga kropp.
JAg har aldrig varit ute efter att skära mig djupt, mitt sätt just med skärandet är att hitta den där smärtan som kan ta bort fokuset på dåliga tankar.
Dem säger att jag fortfraande är väldigt destruktiv mot mig själv. Självskadebeteende som diagnos var det någon som fratade om. Visste inte äns att det fanns en diagnos som hette så, utan att vdet endast var en benämning. Men jag vet inte.
Jag skulle skriva kort, upptäckte att de inte gick så bra.
Hur som helst.
JAg har kommit till den insikten där jag inser hur förbannat jävla onödigt det är att förstöra sig själv, skada sig själv, hata sig själv.
Du skulloe väl aldrig utsätta någon vänn för farluga risker?
Du skulle aldrig skära upp en vänns armar?
Eller medvetet fp vännen ayy svimma?
Varför gör man allt det mot sig själv då. Det är hjärnans fel. INte äns oskyldiga kropp. Det är i hjärnan allt skapas.
Mina problem jag måste jobba med är att sluta utsätta mig för dessa onödoga risker. Att helt välja bort den värdelösa strategien att skära sönder mig själv, för inte fan hjälper det. Det kan jag intyga. Jag behöver välja bort människor i mitt liv som skadar mig. Jag måste få ordnign på rutiner med medicin och mat.
DET FINNS SÅ OTROLIGT MÅNGA FINA TJEJE I UTE I VÅRT LAND SOM LIDER AV DETTA.
Som fastnar i detta hemska beroeende.
Det är så satans onödigt.
Det är även sorgligt. När det handlar om de som startar med att rispa sig för att bli sedda. Det dem behöver är någon som kan sätta sig ner och krama dem, prata med dem och klappa på dem. Visa att man finns, att mman tycker om.
Det är viktigt att försöka bryta ett destruktivtbeteende SNABBT. Sen är det inte bara attt bryta. Den prossecen kräver tid och enormmt mkt stöd från vuxna människor runt omkring.
Självskadebeteende är ett brett ord för mig. Sluta haka upp er på ärriga armar.
Men det är heller inte rätt att använda detta ord i uppmärksamhetssyfte kan jag tycka.
Detta är ingen man vill ha. Men jag kan förstå människor som vill ha den uppmärksamheten och vill stå med ett ord i pannan att man är självdestruktiv.
JAg hade en god ide när jag började skriva med nu svammlar jag iväg och jag vet inte om de blev positivt eller negativt. Det jag skrev om mig iallafall är inget jag menar ´något illa med. Debehövert är något jag fått insikt i och nu kan börja jobba med ett steg i taget.
Och älskade fina tjejer och killar. Ta tag i någon du kan prata med om du börjar halka in på en destruktiv väg. Bryt det. JAg lovar er, det är ett helvete att leva med det och att oxå kunna bli av med det!!!!
Men ja, jag ville oxå få fram att det behöver inte synas på en människa att hon/han lider av självskadebeteenden.
På mig syns det oftast inte. Kanske att man kan skymta några fjuttuga ärr när tröjärmen åker upp, lite små ärr på armarna-. Man fan i helvte jag skulle aldrig klä av mig inför n¨ågon annan. Jag vet att detta beteendet och mina handlingar satt spår i mig...
Men allt jag vill är att kunna hjälpa.Kunna finnas och stötta andra med någon fort man självskadebeteende. Få vara ett stöd. Jag har chatt på onsdagar med några fina små tejer som har det lite tufft. det värmer i hjärtat att få vara ett stöd för dem. Skulle jag orka, skulle saker gå som det borde så kommer jag försöka fokusera på det lite mer. Att hjälpa andra i samma situatuion som jag gått igenom.
Vilket flummigt inlägg tillslut iallafall.. Så kan det gå
Morgon mys med Dolly <3
Nej, inte en sekundssömn.
Låg och vred och vände. Försökte varva ner och ta det lugnt. Men nej. det kröp i kroppen och ångesten kröp fram som ilningar under huden.
Men det gick bra. Dolly låg vid min sida helatiden och spann och ville gosa. Mysiga katt.
Jag har städat lite nu på morgonen (vilket absolut inte syns i denna röra)
Morgonmyst med Dolly och duschat.
Första natten i lägenheten....
Har spenderat halva dagen på Soluret där vi har påskpysslat och ätit påsklunch. Mina små marängkycklingar och Chokladbeskvier blev omtyckta.
Fram och tillbax Tillbax och fram så blev det som sagt från början. Jag sover i lägenheten inatt.
Jag mår inte så bra alls. Suttit en timma i gemensammalägenheten.
Jag har dollyskrutt här. Åh det är så himla skönt att ha henne hos mig igen. Saknade snuttat. Hon sitter som en Igel på mig och ska med överallt helatiden. Spinnerkonstant och är hur mysig som helst. SOM jag saknat henne.
Oh mitt påskris blev omtyckt ;) Dollsan har dragit bort varenda fjäder och haft roligt.
Nu ligger jag i sängen. Dolls har legt på rygg brevid mig och haft lite godnattmys. Nu har hon däckat.
Jag försöer hålla mig lugn och andas. Tänka att jag klarar denna natt. Att det ska gå bra.
Tankarna kommer. Helatiden.
Jag blir rädd. Ledsen.
Jag vill ut.. Ska jag ut?
Tar lugnande och insomning. Inget händer. Tar mer. Groggy men fortfarande ångestladdad och spännd. Går upp. Andas på balkongen. Lägger mig igen. Skakar. Gråter. Vill gå ut?
Stannar inne. Gosar med Dolly. Försöker sova. Panik. Ångest. Rädsla.
Varför kan jag inte bara få må bra och klara detta. En natt. Mes.
Försöker att inte tänka. Hamnar i ett konstigt tillstånd. Slår nummret till avdelningen. Lägger på. Hyperventilerar. Slår nummret till personalen. Raderar. Bäddar ner mig. Klarvaken.
Varför? Jag orkar inte med detta. Är så förbannat trött på att inte känna mig sammhörig, på att känna mig utanför och tråkigast i världen. På att ständigt ha denna enorma gråtklumpen i halsen.
Vill bara ha en trygg famn att få krypa upp i och vara liten.
Men jag måste klara det här? Om en vecka skrivs jag ut. Är det meningen att jag ska klara av att leva då?
Friheten skrämmmer. Inga låste dörrar. Jag går ut. In. Ut. In. Mörka tankar.
Nej, fan...gråt. Jag ska klara av att hålla mig inne inatt.
ska jag ebhöva kämpa såhär helatiden?
Kommer jag hitta ett lugn och ett lagom tempo.
Just nu är det för mycket. Jag blir arg och irriterad på folk som inte förtjänar det.
Men jag är så slut just nu. Har kört för fort och för mycket..
Kag är inte redo...
urk...
Att vara inlagd. Att ha ddessa tankar, att känna denna enorma uppgivenheten. Den här känslan av att man bara vill härifrån. Ut från dessa låsta dörrar och vita väggar. Dessa tider och alla olika människor som mår dåligt påolika sätt. All personal och all väntan, undran, missförstånd.
Men att samtidigt känna sig "beroende" av avdelningen för att hålla sig levande. Man hanar i ett mellanläge...
VArför räddar jag mig själv genom att vara frivilligt inlagd när jag kan göra allt för att skiva ut mig och avsluta.
Samtidigt så blandas allt med denna opålitligheten inför sig själv. JAg vetg inte hur jag kommer må om en timme. Hur det blir när jag har tillgång till tabletter och andra saker. Avdelningen låste än på ett sätt som många gånger räddar än från att förstöra sig själv.
MEN JAG VILL HÄRIFRÅN. Jag trivs inte på avdelningen alls.
Men det känns fel när jag som just nu bryter ihop för att jag tappat orken totalt igen, för att jag inte alls orkar det som står på min planering denna vecka. för jag vill ju inte vara här. Men jag vill inte leva där ute...
Jag är så jävla förvirrad och delad. Står inte med någon fot i marken och känns som tusen bollar snurrar kring och i min skalle.
Jag gråter för att jag känner mig uppgiven. Känner mig även uppgiven över att vara tvungen att sova i lägenheten nu när jag mår såhär åt helvete. För jag måste det,, känns det som. Enligt personalen. Jag måste sova där eftersom att jag blir utskriven och det är bra om jag sovit där några nätter innan jag flytta in.
Men det fungerar ju inte. Jag vet det. Men det känns som jag skiuter i dessa konsikvenser. AJg orkar inte kämpa för att hålla mig vid liv helatiden. Jag är så förbannat trött på att tvinga mig att orka igenom dagrana och allt som hör till....
TRÖTT TRÖTT TRÖTT.
LEDSEN.
vilse.
förvirrad.
tom.
Tillslut blir det för mycket....
Jag stänger av. Går in i en roll jag innerst inne vet att jag inte fixar just nu. Jag kör på allt jag kan för att ensamhet, lugn och tystnad skrämmer livet ur mig. Jag går in med en positivinställning. Pratar och latjar, allt för att dölja, allt för att inte lägga någon tyngd över mitt måeende på någon annan. Jag vill att folk ska förknippa mig med något positivit, inhte som något tråkig helt bortkommen människa. dock fixar jag inte det alltid då dessa dagar kommer då jag tappar allt. Inte har några ord. Inte orkar vara med.
Jag gör saker som på löpande band, bara för att man ska det. Jag känner mig inte närvarande i mitt eget liv. Jag bockar av i min kalender och längtar dagarna igenom tills nattens mörka timmar. I tabletternas tjocka dimma då man slipper vara närvarande, då det är helt ok att inte "finnas till" i livet. Då ingen undrar eller ifrågasätter.
Då endast mörkret existerar.
Jag har haft det bra, det har jag. Jag har träffat människor jag tycker om och jar har fått mycket gjort. Jag hade en plan tillsammans med Soluret. En planering som innebar hjälp med att komma iordning i lägenheten, hjälp med flytten o allt vad det kan innebära. Men jag är redan klar. Jag har kört över våra tider, kännt mig tvungen att kunna klara allt själv. Personalen står handfallna och jag lika så.... Vad håller jag på med?
Jag vet ju att jag inte orkar i slutändan...
Folk runomkring mig påminner mig gång på gång om attg jag måste sakta ner, ta det lugn. Men jag kan inte förklara för dem, denna livsångest. Denna olust till livet. Känns som jag lever i en inbillad värld där jag försöker intala mig själv att jag mår bra, att jag orkar och att jag kan......
Jag har kännt ett stopp. Jag är yr, har ont i huvudet, panik, en syhög ångest. Känner mig ledsen och trött och helt slut. Känner mig avstängd och bortkommet. Tråkig och osynlig. Betydelselös och värdelös. Jag skakar konstant och gråtklumpen sitter i halsen och trycker. Jag orkar inte mer. Det känns så stopp. Jag bryter ihop. Jag har kännt att jag kör för fort, jag har mått pyton om dagarna och bara velat stanna i sängen. Lås in mig. Men personalen har mitt schema, dem är på mig helatiden. Att jag måste iväg. att jag måste vara i lägenheten, måste orka. måste träffa personalen på Trädgårdsgatan efter som jag skrivs ut nästa torsdag.
Men jag orkar intge mer nu. Fattar dem inte det. Jag ska sova i lägenheten på torsdag. Jag vill klara det. Men i detta tillstånd kommer det inte fungera....
Kommer jag klara det? Kommer dessa känslor ta över? Kommer jag leva i helgen som kommer?
Jag vill bara lägga mig ner på golvet och skrika.
Jag har kört för fort. För mycket.
Jag stannar upp, känner efter pch låter känslorna komma. Tar emot dessa känslor.
Men jag har svårt att ahntera det som kommer upp. Har svårt att hantera min ledsenhet eftersom att det slutar i tablegtter eller självskador. Har svårt att hantera denne meningslöshet, vad håller jag på med? JAg känner ingen glädje?
Jag kan hitta ett intressi att att tex inreda min lägenhet. Men sen då? Livet?
JAg glömmer bort det där med att jag faktiskt är en människa, att jag ska leva, att jag nadas, att jag ska ut i livet.
Jag känner mig så otroligt ensam, så osäker och rädd.
Jag hatar tid. Jag hatar att dagrana har 24 timmar som man måste planera inför för att fördriva tiden, inte hinna känna.
Jág befinner mig i en situation som känns allt svårare. Jag vill härifrån avdelningen. Jag är så trött. Jag vågar inte stanna upp här, för då skulle jag falla. Men när jag kör järnet och är borta från avdelningen heladagen så tar jag ju upp en sängplats, jag får skuldkänslor över det.
Just nu känns det som jag bara vill lägga mig ner och skita i hela världen, jag orkar inte sätta på min mobil, ag orkar inte vara social, jag orkar inte svara personalen med ett jävla leende helatiden....
Men ja.... torsdag-fredag ska jag sova i lägenheten.
28 skrivs jag ut.
Återigen kommer dessa tankar, dessa helvetes jävla tankar och känslor.
Jag vill inte mer. Jag vill ta ett sista andetag.
Söndagsångest....
Åter på avdelningen. Det var skönt att komma tillbax. In i det där "lugnet" att bara kunna lägga sig i sängen.
Jag somnade som en stock när jag kom tillbax.
Nu har jag svårt att komma till ro igen.
Hjärtklappning. Yr.
Ångest. Trötthet. Soluret i morgon.
Jag orkar inte, vill bara ligga i sängen och slippa existera.
Det har varit så mycket sista tiden. Alltid kör jag för fort.
Hinner inte varva ner, tillåter mig inte att vila.
Jag har haft bra stunder i helgen.
Glädjen slår tillbaka med livsångest.
Hur fan kan det vara så tungt att leva?
Hur kan det pendla så enormt?
Hur mycket borde jag orka?
Vad är lagom?
Jag har tagt min insomning nu och tänkte dra täcket över huvudet.
Morogndagen tar jag i morgon.
Kanske behöver jag en liten paus?
En dag på sjukhuset?
Jag inbillar mig attg jag mår bra nu.
Att jag ska orka allt jag vill orka.
Jag blir ju utskriven om 1,5 vecka.
Hur i helvete ska jag klara ensamma nätter i lägenheten med denna ångest?
Hur ska jag klara av att hantera mina ångestattacker då jag tappar kontrollen?
HUr ska jag kunna hantera medicin m.m?
Kommer jag klara av att ta mig upp själv på morgonen?
Innan dess borde jag ju möte världen lite mer?
Tills dess måste jag börja må bättre.
men nej. det fungerar inte så.
Jag kommer inte må bra när jag blir utskriven. Snarare tvärt om.
Det kommer troligtvis bli åt helvete tufft.
Men jag tar det då.
Nu är nu.
Nu ska jag sova.
Söta små påsk kycklingar...
Blir perfekt på påskbordet, till fikat? Eller som dekoration.
Funderar på att göra sånna på soluret?
Har bilder på mobilen, visar när jag har tillgång till mobilsladden.
Ikväll är jag hos pappa. Sitter och halvkollar på en svensk film som går på tvn. Käkat popcorn och bara varit. :) Dollsan är med mig här. Min fining!
Har fixat lite med mig "inrednings/pysselblogg". Kul!
Ha det så bra!
Permission.
Hann bara tillbax till avdelningen innan jag bestämmde mig för att dra vidare.
Bussen mot Rejmyre. Där jag träffat bland dem finaste människorna i mitt liv. Emma, brirsan, Lisa ocg Pyret.
Glädje i vardagen!
Gosat med Dolly, pratat skit med mormor <3. Dolly gumman har ett par gånger nu blivit överfallen av en jävla hankatt som kommer och pissar ner. Hittade ett öppet sår på insidan av hennes lår som vi måste hålla lite koll på. Tvättade ur det lite men jag tror hon fixar det där själv.
i morgon ska vi till Emma & Brorsan igen. Trevligt!
Emma fyller idag. GRATTIS! <3
Jag vägrar låta tankar trycka ner mig denna helg. Jag ska ha det bra och försöka njuta av varje stund. I morgon ska mormor och jag rota igenom lite gamlagrejer som kan bli fint i min lilla lägenhet.
Jag håller på att öppna en "inrednings blogg" som jag ger ut adressen till när jag orkat fixa den.
Ska ta med mig min systemkamra tillbax sen. Lovely!
JAG ÄLSKAR DIG SYSTER! <3
Jag ramlar in i en storm...
Jag är speedad ena stunden och dödstrött andra.
Är glad ena sekunden för att i nästa sekund dra mig bort och tårarna trillar ner för min kind.
Jag förstår att omgivningen intge hänger med, fullt förståerligt.
Jag vill härifrån. Det räcker nu. Jag kommer ingen vart.
Vill ut, bort. få mitt eget. Min lägenhet. Dolly.
Men tankar kommer ifatt och hur mycket jag än anstränger mig så lämnar det mig aldrig.
Jag vill verkligen kunna bygga upp ett liv.
Men jag känner mig så otroligt rädd i lägenheten. Jag känner mig rädd och otrygg.
Det är något som besökt mig senaste nätterna här på avdelningen oxå.
Jag är så satans rädd. på min vakt hela natten. Kan inte slappna av. Tillåter mig inte att vila.
Är ledsen.
Blir ledsen över att jag inte kan styra mina tankar. Att jag inte kan hitta lugnet.
Helatiden far tankar i huvudet.
Är glad att jag har soluret, det betyder mycket. Får panik på helgerna då dem inte finns. Det känns otryggt nu när malin varit på kurs. Jag är glad att jag kommer ut och träffar lite folk. Uppskattar de stunder då vi sitter ett gäng i soffan och bara småpratar. Det är tryggt där, att det finns personer runtomkring.
Nog om det där jäkla tjatet. Jag har hursomhelt gett mig fan på att hålla upp en glad fasad denna vecka. Ansträngt mig för att hitta de små ljuspunkterna i vardagen. Försökt tagit till mig fina stunder. Varit uppmärksam på saker jag gör som känns bra. Inne på mindfulness spåret.
Jag har varit öppen och framåt för det mesta. Smittat av mig lite glädje på människor runt mig.
Det har kännts bra.
Nu är jag jätte trött och ska försöka sova tidigt.
I morgon är det fullt upp igen.
Ta hand om er där ute. Hitta ljusglimmtar. Ta till er leenden andra ger er. Le tillbax. Det kan göra någons dag!
Kram
Äcklig...
Självhatet är stort.
Dem säger att jag måste vara snällare mot mig själv.
Att jag dömmer så hårt.
Men jag är inte värd ödmjukhet.
jag är inte värd någon jävla kärlek alls.
Jag äcklas varje dag.
så jävla tjock. Byter kläder hundra gånger.
Hamnar tillslut i samma gamla vanliga mjukisar.
Sitter på sponkan.
Fan vad mina lår är breda. Dem täcker hela sätet...
Är mina axlar bredare än säter?
Ja. Fan. Jag hoppar av.
klarar inte av att sitta kvar bland alla fina människor.
Alla smala, vältränade. Jag äcklar ner hela bussen.
Speglar mig i fönstren.
Fan va bred jag blivit. Ansiktet är ploffsigt.
Hatar hatar hatar.
"shit vad smala lår hon har"
"vilken smal midja"
"Undra om jag är sådär stor"
"undra vilken storlek hon har i jeans? tröjor?"
Hela dagarna består av dessa tankar, ständigt.
Jag orkar fan inte.
Byter sida av gatan, kan inte möta den smala tjejen.
Hatar stan. Hatar människor.
Kan inte prata om dessa problem med någon. Skäms över att säga att det är ett problem.
Hatar att erkänna att jag inte ätit. För jag är överviktig, stor som ett hus.
Känner mig så sum när jagh sitter och pratar om mina matproblem, när fettet väller ut på sidorna av stolen.
Det spelar väl ingen roll om jag inte äter. det är bara bra.
Hatar att erkänna att jag hetsäter så pass mkt jag gör.
Ingen vill vara i min närhet då. Jag är en rullande fettbomb.
ÄCKLIG. Så jävla ÄCKLIG.
Så jävla dumihuvet. så jävla förstörd. för alltid.
Äter. Äter inte. Spyr. Hetsäter. Gråter.
Jag klarar inte av denna kropp, detta faktum.
Hur i helvete blev det såhär?
Allt sitter tight, dem där brallorna jag tappa för ett halvår sedan klämmer.
Lägger tidningen i knät för att dölja.
Sitter inlindad i en filt trots att jag svettas ihjäl.
Går i långtröja när andra går i linne.
Stannar hemma. JAg är för stor för att visa mig.
Tappar kontakten med folk jag tycker om, för jag klarar inte av att träffa dem.
"Jag har gått upp 25kg sedan sist vi såg, dem kommer tycka jag är så jävla äcklig och ful"
Får panik vid matborden när jag känner hur mjuk min kropp.
Äcklig äcklig äcklig.
Äter. Äter så innutahelvet.
För jag är tvungen attg utsätta mig fär den där jävla ångesten. Hatat.
Jag är inte värd att vara nöjd.
Dem håller koll. skäms. Jag är ju så jävla stor.
Varför har dem ett behov av att kontrollera om jag äter.
Jag behöver ingen jävla mat.
Hatar mat. Hatar godis.
Dessa förbannade jävla tankar.
Gör mig fri. Ge mig motivation.
Jag kan inte fortsätta såhär.....
det fungerar inte längre...
Kommer detta helvetet aldrig att släppa. En gång fast. alltid fast.
10 månader.
Ja. Den 28 April har jag mitt utskrivningsdatum. Då har jag tillbringat 10månader på slutenvården i sträck. Det räcker nu. Att inse att man sammanlagt varit inlagd i 2år men ett fåtal utskrivningar känns konstigt. Vart tog livet vägen? Jag har insett och accepterat att detta varit nödvändigt, att jag inte kunnat hålla mig vid liv på egenhand. Jag klagar mkt på vården. Men hade den inte funnits hade jag med säkerhet inte suttit här.
Jag är tacksam över allt stöd och medkänsla jag fick under mina månader på S:T.Lars Psyk i Lund. Dem var helt underbara där. Dem ligger några steg före Norrköping. Men jag har i stunder haft en bra stöd här oxå.
Nu väntar livet på mig. Jag måste blicka framåt. Ta ett steg i taget. Kunna acceptera att det i många fall kommer att bli ett steg fraåt och två tilllbax. Dem säger att jag inte ska ta förgivet att jag aldrig kommer att bli inlagd igen. Risken finns, med min problematik. Men jag ska försöka att varken tänka tillbax elkler förlångt fram.
Nu är nu. Medveten närvaro. Just idag, just nu lever jag. Det är här och nu idag jag ska leva.
Jag är inte ensam. Tillsammans ska vi klara detta!
(om några timmar kommer säkert andra tankar strömma genom min kropp)
Vår i luften.
Sleepless night...
Försökt läsa, lyssna på musik, räkna får...you name in. Men nej inget har hjälpt.
Så sjukt för jag sov inget på dagen, var i lägenheten och pyssla massa, måla, skrubba m.m så jag var DÖ TRÖTT när jag åkte tillbax till avd.
Anyhow. Frukost om 2 timmar sen kl 10 ska jag vara på Soluret o ha matlagningsgrupp. På eftermiddagen kommer mamma och vi ska iväg till lite olika ställen....
Får se om jag däckar ihop under dagen? ;)
Älskling<3
Det är klart man hänger med...
För några dagar sedan, förra veckan mådde jag som en påseskit och det kändes som jag inte skulle orka andas länge till.
Nu kör jag på som fan. Soluret, lägenheten, avdelningen.....
Fram och tillbax. Personal och kontaktpersoner hit och dit.
Jag stänger av, jag minnd inte, jag bara kör på.
Just nu fungerar det.
Vänta bara på en stora kraschen igen?
Just nu...
Rädd....
Jag blev plötsligt rädd. Rädd för mig själv.
Nej, rädd för mitt beteénde.
För att det skulle få mig oönskad.
Få Dom att tröttna på mig.
Rädd för att bli för mycket.
Rädd för att bli en last.
Rädd för att bli föraktad.
Jag är rädd. Rädd för mitt Jag.
Nej, rädd för mina impulser,
för att de ska få mig att göra fel.
Få Dom att se mig som påfrestande.
Rädd för att de kan tala illa om mig bakom mig rygg.
Rädd för att de kan säga något och mena något annat.
Rädd för att de kanske trots allt tycker att jag är allt jag är rädd för att bli.
Jenny...
kamp emot känslor och livet börjat ta form. Vänner sviker och kärleken blir ett mysterium. Så är det för dem flesta och jag tror många känner igen det. Att man önskar, det vaf som förr, då man var liten och problemen var annorlunda.
Men när jag säger att jag önskar att det var som förr, så är det inte mitt liv jag syftar på. Jag skulle aldrig vilja leva om mitt liv, jag vill inte vara liten igen. Det som får mig att säga att jag önskar det var som förr, är med en fin tanke på mina vänner som jag knappt har någon kontakt med.
Någon jag ofta tänker på, som jag saknar, som jag delade något speciellt med, någon som för mig inte var som en i mängden. JENNY NILSSON.
När jag pratar om henne är det inte många som vet vem det är.
jag kan få höra "ja, men ni sågs väl inte så mycket och ofta?
Nej, vi träffades inte allt för ofta. Men varje gång vi träffades så tändes ett speciellt ljus i mitt liv.
en trygghet, en glädje.
Tillslut blev det allt längre mellan gångerna vi träffades.
Jag minns den där längtan "men när kommer Jenny igen"
Våra bröder umgicks och vi lekte mycket i bodarna, kojan m.m.
Vi umgicks om somrarna då hennes mormor mrfar bdde franne med oss ute på landet.
Vi blev äldre. Jag var mer ute bland vänner, Jenny blev äldre och tyckte väl inte det var lika roligt att sitta och åka ut till Rejmyre mitt ute o skogen ;)
Sedan dess har vi växt upp på olika håll. Men jag har alltid haft Jenny med mig. Hon är en människa som satt spår i mig, som betyder mycket för mig. Som jag följt även genom hennes blogg nu när vi inte träffats ofta. Jag har brytt mig om, lidit med, kännt glädje när hon uttryckt glädje, blivit förbannad så många gånger över hur hon behandlats, kännt sorg när hon klankar ner på sig själv och anser sig mindre värdig, kännt mig hjälplös i alla svåra situationer, men ändå kännt värme från den starka persn hon innerst inne är. Den fina, roliga och lätta person jag lärt mig känna henne som.
Under dessa år då vi inte träffats så har det hänt så enormt mycket i båda våra liv. det har varit tufft. Vi har kastats som vantar i vården, gett upp, fått tillbax hoppet, legat på botten, kämpat, fallit, vågat, misslyckats, lyckats, hoppats....
Jag önskar så många gånger, gång på gång. Att vi aldrig hade "släppt" varanndra. att vi hade fortsatt vuxit upp tillsammans. Men livet fortsätter och vi finns kvar i varandras liv. Jag vill kunna vara en stöttande pelare i hennes liv, jag vill bara ta hem henne till mig och ta hand om henne när hon inte mår bra, jag vill få uppleva fina stunder i livet och skapa fina minnen åter igen.
ja, jag vet att detta inlägg låter säkert jävligt töntig och överdrivet. Men nej, den tjejen finns alltid med mig.
Oh jag har varit SÅ inutahelvete dålig på att höra av mig, att visa att jag finns här, att jag alltid bryr mig, att jag aldrig glömmer. Att hon känns så nära mig men ändå så långt bort. Hon skriver fina kommentarer i min blogg och jag försöker ta åt mig och suga in allt. Jag ler och skickar tusen tankar, men idga vaknade jag upp lite utav hennes kommentar. Hon kan ju inte veta att jag sitter och hoppas allt jag kan på att hennes liv går åt rätt håll, att jag finns med. Att jag bryr mig och verkligen tycker om henne!
Så Jenny. Tack för att du finns i mitt liv, tack för allt fint du tillför. Tack för din öppenhet. Du har det tuffta, har haft det jävligt tufft genom livet, men fortfarande står du upp efter allt skit. Jag beundrar dig innerligt vännen!
Du är fin på alla vis. Alla gör vi rätt och fel. Alla snubblar vi. Men vi har alltid en plats i livet som är till för oss. du har alltid en plats i mitt hjärta! Du är den del i mitt liv. En betydande del som funnits med ända sedan första gången vi träffades.
Stå på dig vännen. Vindarna kommer vända. Och jag hoppas vi kommer få fler fina minnen!
DET ÄR ALLTID FÖRTIDIGT ATT GE UPP!
jag älskar dig.
Tårarna rinner...
Har hämtat soffa+fåtöl för 400:- Kanon. Duger sålänge.
Sen spenderat hela dag i lägenheten. Jag blir arg och frustrerad över att jag inte kan få må bra och känna livslust, iallafall någon timme?
Bara kunna vara i lägenheten och pyssla iordnign i lugn och ro. Kunna sätta sig ett tag och bara andas.
Istället kör jag i 170. Kan inte stanna upp, då kommer ångesten och allt meningslöshet.
Försöker stanna, men det går inte. Packa, städa, skrubba, plocka, flytta, pyssla, dammsuga, spraya, måla...........
Har inte äns provsuttit soffan och fåtöljen?!
Nej, det har jag inte hunnit med.
Svetten rann och tillslut kunde jag knappt stå på benen för jag skaka så mycket.
Gjorde iordning och gick därifrån. Tog spårvagnen åt fel håll. Hoppa av när jag sedan upptäckte att jag gått på på fel sida vägen. Vänta på 117. Helt plötsligt befann jag mig återigen på 2ans spårvagn?!
Va fan.. jag skulle ju på 117bussen. Ja satans va förvirrad jag var. Fick hoppa av pch kuta rätt över hela stan för att komma på rätt buss åt rätt håll....
Jag befinner mig nu på avdelningen efter ett antal timmar.
Har inte kunnat varva ner.
satt och lyssna på youtube. plötsligt kom gråten och tankar som en blixt från en klar himmel.
jag måste lära mig att kunna stanna upp. Andas. acceptera att jag lever mitt liv.
Det är bara det att livet skrämmer.
Hur ska jag orka? Hur ska jag kunna plugga igen? Hur ska jag kunna sköta ett jobb? Hur länge kommer jag behöva Soluret? Kommer jag sitta ensam varje kväll i lägenheten? Kommer jag någonsinn få tillbax livsglädjen? kommer jag kunna glädjas av livet och våga vara medveten och närvarande?
Vill inte vara negativ. Men idag känns det så tydligt. Mitt Måeendet.
Här är iallafall en bild på Soffan och Fåtöljen i min lägenhet. Provosoriskt.
Mot Mjölby!!
Here we go!
Full rulle...
Annars idag?
Möte ang CAN-skattnings sammanställningen idag med Malin Tova Anneli Åsa och jag.
Lunch, Husmöte Veckomöte, schemaskrivning på Soluret.
Vidare till lägenheten:
Målade klart e sista på bokhyllan. Måla skåpet i två omgångar så det står på torrk.
Har packat upp kartonger, försökt organisera upp det lite i mina korgar/hyllor.
Stallt hyllan på plats och fått in lådor och korgar där.
Lite småplock med allt möjligt.
Nu försöker jag klura ut hur jag ska klara mig denna månad på 2500:- Måste köpa soffa och soffbord och en hög med anra grejer. Får se och planera upp ekonomin. Hittade en helt ok soffa plus fåtölj för 500:- Hoppas det går att orna så jag skulle kunna ta den. Synd bara att det är ca 8 el 9 ärifrån. Men eftersom soffan var så pass billig så jämnar det nog ut sig.
Ska försöka komma ihåg att titta in på Erikshjälpen i morgon och kolla efter köksbord.
Kanske även Bra och Begagnat har öppet på lördagar....
Kört racer fart hela dagen och har fortfarande inte landat. Tusen tankar och ideer hit i dit i min tankeverksamhet som tydligen jobbar på övertid idag!
Nu ska jag skriva ner lite grejer. och sedan nanna kudden ch försöka släppa allt för idag och ta tag i det i morgon!!
BILD FRÅN MITT RUM NÄR JAG BODDE HEMMA HOS MAMMA.
LITE BILDER PÅ RUMMET I MIN FÖRRA LÄGENHET.
SÅ FÅR JAG ÄNTLIGEN BO MED MITT LILLA HJÄRTAGRY IGEN!
Jag saknar.....
MINA FINA TJEJOR! <3
Vad är det som händer med mig...
Jag är ständigt trött och känner mig frånvarande. Jag hamnar i tillstånd flera gånger om dagen där det känns som jag ska svimma. Jag har väldigt svårt att minnas vad jag gjort under mina dagar. Jag har svårt att vara bland människor. Jag kan inte hänga med ordentligt. Viss personal ser det på mig nu, att jag har mycket ångest och att det är väldigt tungt nu.
Jag hoppas ni där ute kan njuta av våren som börjar kika fram, solen som börjat värma och alla fåglar som kvittrar i kör.
Jag önskar jag kunde njuta,
jag önskar jag kunde få känna glädje, iallafall någon minut, sekund. Bara lite glädje att leva vidare på ett tag.
suck..
Förbannad irriterad ledsen....
Fattar ingen? Jag är så jävla trött på allt. Är så satans jävla trött på att aldrig känna mig glad.
Känns som man gör allt man ska om dagarna bara för att. Livet ger inget. Varför envisas jag med att fortsätta leva? "det kommer att bli bättre" Ja, jag kan inte säga att det inte är så. Det kan säkert bli bättre. Men vad hjälper det mig med nu? Känner mig på gränsen till att skrika rakt ut. Varför känns det som alla tycker att jag gör fel? Att jag är fel? Hela min jävla värld är fel. Jag orkar inte helatiden allt som folk förväntas mig orka.
Hur ska jag kunna ta mig framåt när hela jävla livet gör så förbannat ont, när jag känner mig så oförstådd, när allt känns så jävla tungt dag in och dag ut. Känns som ingen jävel ser, att ingen jävle vet. Att mitt liv inte finns i någons medvetande. Sluta inbilla er mig existens så som ni vill att den ska se ut. Jag får fan ingen tid att förklara, att få berätta hur jag känner, hur jag faktiskt mår. För ne, när jag börjar förklara så lägger ni orden i min mun. Ni har era egna teorier och de är allt som finns i era huven.
"du är hostpilariserad...." "Du är känslig..." "du ser bara i svart vitt..." "...det är såhär nu ett tag sen vänder det...." jag orkar inte höra på era jävla genvägar, era jävla teorier som tydligen är min lag enligt er?
Átt jag knappt orkar mer är inget som finns i eran värld.
Jag orkar inte lyssna på er länge. Jag vill härifrån. Jag klarar fan inte det här mer. Vad inihelvete gör jag innanför dessa låsta dörrar. Nätter som består av panikångets, gråtattacker, rädsla och en enorm ledsnehet.
JAG ÄR SÅ JÄVLA IRRITERAD! Känner mif så fruktansvärt arg, men jag vet att min ilska grundar på en enorm ledsenhet och sorg.
Dag in och dag ut. Vecka efter vecka. Månad efter månad. denna förbannade fysiska och psykiska smärta. Orkeslöshet. Meningslösa samtal som inte leder någon vart. För jag kan ju inte prata? Jag är så jävla fel. så ersättbar. Jag klarar inte detta mer. Jag ska härifrån. Jag ska bort. slippa dem här jävla mornarna man ska upp...frukost...iväg..soluret..tillbax..tvn...sova...
Oh helatiden den här jävla ångesten, det här förbannad obehaget och framför allt ledsenheten. Det går inte längre. Hur fan stoppar jag det här förbannade livet? JAg är inte värd något, nej, det märker jag så tydli.gt.
Det går inte att förstå sig på mig, jag vet. Men hur ska jag kunna träna på att klara av att förklara?
Jag får inte ut någonting av att vara inlagd. Tydligen är jag inte till för att leva. Jag har väl en fel syn på livet, jag var väl inte menad att finnas till. Så varför i helvte sitter jag här fortfarande efetr alla dessa år.
det finns fina människor. Det gör det verkligen. Här på avdelningen har jag Marie som jag skulle kunna höja till skyarna för allt hon stöttat mig, jag tycker så mycket om henne <3.
Just nu är jag bara så jävla förbannad. Gråten sitter som en stor klump i magen, jag skakar och tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag har ont i kroppen av ledsenheten. Jag är så förbannat trött.
I morgon har jag möte. Jag vill inte, jag vill ingenting. Låt mig slippa. Förbort mig. Döda mig.
Jag kommer ju sitta där i morgon på mötet. Då natten är över och bladet har vänts och en ny dag står på tur. Men vem fan är det som gått in och kluddrat ner alla mina blad med svart bläck. Förstört och rivit ur. Jag har fan ingen blank sida att byta blad till efter varje dag. Dem är förstörda...
Jag skulle kunna skriva i en evighet för det bara kokar innuti mig. Kan inte bara någon lyssna på mig Sitta med mig. Låta mig förklara. Någon jag tycker om. Få gå igenom. Men samtidigt vet jag att det inte skulle fungera för jag ger upp innan jag äns öppnat munnen. Jag vill sova nu. Slockan och slippa känna för såhär ont har jag inte haft på länge i själen.....Skulle kunna riva sönder hela världen. Riva sönder mig själv. Gräva min egen grav. Förvinna i ovishet. Det finna någon i mig som aldrig kommit upp. Det känns som saker är olösta, som att det finna någom man inte hittat i mig. som att jag bär omkring på ett dödligt gift som börjat sprida sig i min kropp. Något känns så tomt. Något gör mig så jävla ledsen helatiden...
Jag vill gömma mig. SLUTA TITTA PÅ MIG. Skjut mig i huvet så är det klart. för jag klarar inte detta längre. Jag vet att jag inte är den malin jag "brukar" vara. Jag känner mig så förändrad. För jag orkar inte hålla den där välkända förbannade jävla fasaden upp längre. Vad får jag ut av det? Inte ett skit. Jag kan inte vara den där glada helatiden. Kan ingen förstå att jag oxå har känslor. det har gått förlång, jävligt förlångt. Nu orkar jag ta mig fan inte e´mer snart! Känner mig elak och dum men det är min irritirration, ledsenhet o allt skit som blandas ihop till en salig röra..och innuti mig skriker det som aldrig förr.
Röster, viskningar, svammel, gråt...om jag bara kunde få lite ro...
jag ska sova. Lämna mig ifred inatT!!!!!!!!!
Missförstånd...
Orkar inte att blir nertryckt mer nu på grund av min oförmåga att få fram saker på "rätt" sätt.
Suicidial....
Detta är tankar i mitt huvud, Inne i mig. Min trötthet på livet.
Jag funderar på att sluta med min öppenhet. Jag vill inte att folk ska behöva oroa sig för mig.
Jag vill inte påverka andra. Jag skäms över mitt måeende. Jag vill inte ha det såhär.
Jag hatar hela världen. Jag hatar mig själv. Detta självhat tär på krafterna.
Jag har märkt att folk är rädda för detta måeendet. folk orkar inte ta till sig när någon mår så pass dåligt.
Folk vågar knappt prata med mig om detta. Istället drar dem sig ifrån.
Min lista på saker jag leverför minskar och min kraft minskar. Jag är trött på att höra mina tankar, mina röster, mitt tvivel.
Man levet i ovishet. Man vill sätta ett datum, att det datume försviner jag från livet.
Men jag tror inte folk förstår vad man är kapabel till. Jag tror jag öppna mig på fel sätt. Sagt så många gånger att min ork är slut. Folk undrar nog varför jag lever fortfarande. om man tänker på hur jag kännt, mått.
Jag låter folk blunda och tro att mina ord bara är svammel och inget seriöst. Jag vill inte längre ha någon bekräftelse i mitt måeende. Jag vill inte bli stoppad. Mina ord i bloggen är mitt måeende, en del av det hela. En blogg för mig, där jag ventilerar mina tankar.
Livet är åt helvete tufft just nu. Jag orkar inte alltd. Idag har jag sovit hela dagen och det svarta har överöst mig väldigt mycket. Drar mig undan och undviker samtal. För återigen...jag vill inte sitta där med någon och lotsas se något ljus. Jag vill bara skrika att jag inte tänker fortsätta....dem tror jag kanske börjar må bättre, jag vet inte....
dem säger det ibland. "men du mår ju mkt bättre nu". Jag låter dem tro det. Jag tror inte dem vet hur denna smärta känns. JAg stänger av. Det är då döden kommer närmare. Iblan känner jag ett så lugn. Ett obehagligt lugn. Ett lugn i att jag inte ska fortsätta mer oh slippa denna smärta.
Dem klagar om att jag är tyst oh inte pratar... Nej för jag orkar inte. Låt mig vara.
Jag orkar inte le oh skratta när jag inte känner glädje.
Jag vet att det är svårt att se mig. Det är svårt att förstå mig. Jag döljer och gömmer saker långt inne i mig själv.
Men mina närmsta vet, dem vet om min trötthet och mina S-tankar. Om jag skulle välja att läna detta liv tror jag att dem förstår mig.
Fint till Lägenheten.
Vill ha. Hissgardin till köket. Från Jotex!
Jobbiga tankar....
Jag har haft en flummig dag som gått väldigt fort, kanske beror på att jag sovit mkt men iallafall.
Lägger mig nu i ångest. Som jag trodde jag skulle få slippa med tanke på min trötthet...
Åter igen dessa tankar som tar över mig..
Misslyckad och fet. Åter igen fast i hetsätningsträsket senaste dagrana.
Besviken på mig själv för att jag inte kan hantera min medicin.
Känner mig ensam i dessa jobbiga tankar.
Mycket jobbiga saker har dragitsupp sista tiden.
Självkänslan/förtroendet är på botten och jag har svårt för att se mig tillsammans i folksamlingar.
Jag skäms över mitt måeende. Drar mig undan. Klivet mellan liv och död är så nära.
Jag vet inte hur jag ska orka. Jag bryter ihop allt mer igen...
Jag vill bara att det ska ta slut.
Jag orkar inte utföra allt underdagarna längre som jag borde.
Jag är för trött och det känns för tungt. Jag orkar inte försöka vara andra till lags och göra saker bara för att andra inte ska behöva oroas över mig....
Just nu känns det som jag bara vill somna och sova förevigt....
Back on track.
Månndag igen vilket betydde Soluret.
Käka där, bolltäcke, samtal med min kp i öppenvården.
Jag känner mig helt nere. Någon som kan tänkas hoppa ner med en livboj här i mitt svarta hål och rädda mig?
Är trött och det känns tungt, men jag lämnar det åt sidan för jag är trött på negativa tankar.
försöker tänka positivt o liva upp dagen lite, utan resultat. Så det blir nog mycket vila´resten av dagen!
Upp och ner. Ner och upp..
Jag kan bara tänka mig hur förvirrad dem runt omkring mig blir...Måste försöka få någon ordning.
Idag när jag var med en kompis var det så tydligt. Vi satt o fikade och plötsligt var jag helt borta. Min kompis trodde jag fick någon ångestattack eller så, eftersom jag bara blev helt stum o stel i blicken. Tio minuret senare sitter jag och as garvar åt något?
knepigt det där.
Jag vill inte vara en sådan som ser ut att fejka allt. Jag stör mig så inutahelvete som är glada och spralliga och såfort någon tex personall/samtalskontakt komer i närheten så sloknar hela personen...
Uppmärksamhetessökande. Jag känner mig så långt ifrån den persioden som man hade för några år sedan... men jag kan mkt väl tänka mig att folk runt mig kanske kan få för sig det...
Nej, jag ska helt enkelt försöka reda ut lite av mitt trassel i huvudet och försöka undvika bergochdalbanans värsta lopar inför publik...
Psykvården.....
Det är sjukt hur psykvården fungerar. Man blir lika chockad varje gång.
Man kan inte diskutera självklara saker iblan utan att det blir tjurigt.
Man kan inte gå till någon utanför personalgruppen och prata. Då blir det tjurigt över att man "pratar bakom ryggen". Men fattar dem inte hur det är. Här är folk som mår riktigt dåligt, som inte klarar sig själva. Som behöver all hjälp stöd och tröst man kan få.
Ja, man kan iinte ha en personal som sitter och håller än i handen 24 timmar om dygnet. Men ligger man och tjuter och skriker i ren ångest så blir man ignorerad. Hänvisad in på rummet.
Ja, det är svårt att förklara. ett exempel från ikväll:
En patient ligger på rummet och gråter och skriker.
Det är personal byte och dem sitter med stängd dörr inne på expeditionen.
Patienten tar sig ut på avdelninge, går och ställer sig vid exp.
Personalen öppnar och säger att dem inte har tid för att dem har rond.
Dörren stän´gs pat står kvar och gråter.
Personal kommer ut och säger åt henne att gå in på rummet. Att sluta stå och gråta. Säger att hon "stör" alla andra patienter. Pat. skriekr att hon har ont, att hon är jätte ledsen och inte kan sova.
Per. blir irriterad ochryter åt henne att "man inte alltid kan somna direkt" och säger åt henne att gå in på rummet ännu en gång. Tillslut tar hon tag i henne drar in henne på rummet och ber henne vara tyst.
Sedan går hon tillbax till de andra personalen och suckar och klagar på patienten. Högt så vi andra patienter hör hur hon klagar. "hon har alltid ont där och där o där" blabla... Dem säger åt henne att dem kommer "snart" vilket kan betyda om en timme.....
patienten ligger fortfarande och gråter högt inne på rummet. På expeditionen sitter personalen och kollar på youtube-klipp, skrattar m.m....
Jag går oin till pat och hon säger att hon har svårt att andas och mår väldigt dåligt. Klappar och tröstar. trycker in larmknappen men dem ignorerar det och sitter och pratar en massa skit. Kommer tillslut men skäller bara ut henne..Personalen blir arg om man råkar bry sig om någon annan och man får kommenttaren "vi har pratat med henne, du behöver inte bry dig om det"..
Ska det verkligen vara såhär?? Jag blir så förbannat upprörd över hur det fungerar inom psykvården. Inte konstigt att man inte vågar "ta plats" och allt vad men nu "ska göra"....
Borderline del 2 (Ludmilla.se)
Hej!
Jag är 23 år och har emotionellt instabil personlighetsstörning som huvuddiagnos. De huvudsakliga svårigheterna som jag har och som är kopplade till IPS är relationsproblematik, självskadebeteende och ständig ångest.Jag har mycket svårt att vara ensam, ser mig själv som värdelös och är mycket dömande emot mig själv; självförakt kallar dom det..
Den känslan som troligen ställer till det allra mest för mig är ilskan som poppar upp i tid och otid. Jag kan bli arg för minsta lilla och likt en person med hyperaktiv adhd diagnos, så smäller det fort när jag blivit arg.
Jag tycker väldigt bra om någon ena dagen för att nästa dag nästintill hata personen, men det är också så att vissa personer föralltid har stämpeln av att vara bra vad de än gör emot mig eller andra. Likaså kan en person jag stämplat som elak föralltid vara det, hur mkt bra den personen än gör…
"Vad jag än säger tolkas det fel..." säger mannen tyst för sig själv...
För en person med IPS blir det ofta problem i de sociala relationerna.
Grunden till detta tros vara en stark separationsångest. Man är så rädd att bli övergiven att dessa tankar ibland tar överhanden och gör att relationerna måste testas. Personen med IPS testar då sina nära och kära för att se om de verkligen bryr sig, på ett så krävande sätt att en del av personerna i omgivningen faktiskt inte orkar finnas nära.
Inte sällan upplevs en person med IPS som gränslös i sitt beteende. Öppnar upp hela sig själv och sitt liv för en nyfunnen bekant på kort tid eftersom det känns som att man förstår varandra precis. Sedan krävs ganska lite för att bli besviken, och känna sig utlämnad. Personen med IPS skyller inte sällan personer i omgivningen för sitt mående eller sina utbrott.
Ett annat sätt att hantera de svårreglerade känslorna i relationer är att isolera sig så att man inte behöver ha någon kontakt och på så sätt undvika besvikelser.
På så sätt vidmakthålls uppfattningen om att man inte kan lita på någon och att man själv är en jobbig person som ingen orkar med. Det blir en ond cirkel.
Känslorna är kraftiga och svänger väldigt. Inte sällan uppstår nya relationer snabbt men att relationen också blir stormig med stora upprivande konflikter. Konflikterna handlar ofta om en liten detalj som dras till sin spets för att ”bevisa” att den andre inte älskar en tillräckligt mycket eller liknande. Inte så sällan är det personen med IPS som ”gör slut” eftersom man inte orkar med ens tanken på att bli övergiven själv.
Om personen känner sig övergiven eller sviken kan risk för självmordsförsök eller annat självdestruktivt beteende inträda.
Anhöriga som vill finnas kvar utvecklar efter hand ett anpassat beteende som innebär att de undviker att säga och göra vissa saker eftersom de inte vill att personen med IPS ska få ett utbrott. Man ”tassar på tå”. Man uttrycker inte sällan det som att personer med IPS är ”manipulativa”. De använder sig av personerna i sin omgivning, medvetet eller ofta omedvetet, för att få den bekräftelse de behöver genom att t ex hota med att lämna, rymma, skada sig själv.
För både personen med IPS och de anhöriga är detta fruktansvärt jobbigt. Tillvaron svänger kraftigt och det händer ständigt saker (”drama”) runt personen med ”IPS”, vilket också kan få svåra konsekvenser på olika plan…
Här kan du läsa om en man som beskriver en kvinna med IPS…
Fortsättning följer…
Text skriven och lånad av http://ludmilla.se/
Borderline (Ludmilla.se)
”Att ha fel betydde för mig att man var fel! Jag kunde bråka i timmar och jag gav mig inte förrän den andra personen lade sig platt och sa ”Du har rätt! Jag hade fel!” Då först släppte ångesten och jag kunde slappna av och börja tänka igen. Jag sökte hela tiden andras bekräftelse av mina känslor, utan den trodde jag att jag skulle dö.”
Så skriver Jessica i en artikel om självdestruktivitet i DN
Instabil emotionell personlighetsstörning (IPS) är något som 2% av befolkningen lider av. Var 10:e person med denna diagnos slutar sitt liv i förtid. De flesta i självmord men några genom att de lever ett riskfyllt liv.
Jag kommer i en serie inlägg beskriva mer om vad bordelinediagnosen eller IPS är för något och ska försöka få dig som läser att förstå hur det är att leva med borderline.
Jessikas ord ovan representerar en av de punkter som ingår i diagnosbegreppet:
Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.
En person med IPS ser verkligheten i ”svart-vitt” eller ”antingen-eller”. Det kan börja med en liten småsak. Men eftersom allting dras till sin ytterlighet så kulminerar det inte sällan med att personen i fråga får självmordstankar:
”Antingen så har jag rätt eller så har jag fel. Om jag har fel så är jag sämst. Jag är sämst och då sämst i hela världen. Alla hatar mig. Jag borde inte få finnas.”
Det är små saker som drar igång starka känslomönster; en liten tanke som triggar igång känslorna som drar igång som en känslostorm. Personen med IPS VILL INTE känna alla dessa känslor, men ”drunknar” i den känsloflod som kommer.
För personerna i sin omgivning är detta oerhört jobbigt. Det blir inte sällan så att de närstående blir väldigt rädda att säga eller göra något som eventuellt skulle kunna uppfattas fel av personen med IPS. Ett litet felsteg eller något som KAN tolkas fel kommer att kunna dra igång en katastrof som slutar med självmord…
Bekräftelse är ett nyckelord. Personer med IPS har ett enormt bekräftelsebehov! Att bekräfta personen genom att säga:
-Jag förstår att du har det otroligt jobbigt just nu…
-Jag förstår att detta måste kännas fruktansvärt svårt…
-Detta måste vara så enormt smärtsamt för dig…
..eller något liknande… är förlösande.
Att FÖRST bekräfta. SEN kan man börja prata om varför man reagerade som man gjorde eller berätta hur man uppfattade situationen.
Innan en person med IPS känner sig bekräftad kommer den inte att kunna ta till sig något annat. Alla förklaringar eller försök till att nå samförstånd kommer att tolkas som kritik och som att man är SÄMST i hela världen – innan man känner att man är bekräftad. Att man har rätt att känna det man känner. Att man inte är knäpp i huvudet för att man känner det man känner.
Det kräver enormt mycket av omgivningen och anhöriga behöver stöd. Idag finns det stöd för anhöriga att få.
Fortsättning följer…
Skrivet av http://ludmilla.se/ Besök gärna hennes blogg, hon är fantastisk!
Denna text har jag fått tillåtelse att låna för att ge människor omkring mig en bild och uppfattning av vad borderline är och hur det visa sig. Jag är diagnostiserad med (IPS) Instabil emotionell personlighetsstörning som en utav mina diagnoser, att veta mer och känna till "sjukdomen" kan göra situationer lättare!
Brainstorm!
Jobbigt, negativt, onödigt, utlämnade. Jag skiter i vilket.....
Jag är så fruktansvärt trött. Som jag sagt tusen gånger förut. Men ibland tar det stopp.
Jag känner mig ledsen, bortglömd, ensam.
Jag känner mig oförstådd.
Jag försöker förklara men får aldrig bekräftelse i det jag tycker är jobbigast.
Jag försöker att lägga fram mitt måeende men det känns som folk trampar ner mig och jag är inte värd att lyssnas på.
Det känns som det inte spelat någon roll längre hur mkt jag än försöker att förklara min situation för någon här uppe. Jag ska ändå härifrån nu. Mina ord faller platt i deras öron och dem orkar inte försöka förstå.
Jag blir så ledsen, så otroligt trött över att må såhär. Jag vill må bra. Men jag klarar inte detta själv, hur mkt jag än försöker. Men vem kan möta upp mig? Vem är det som ska orka finnas för mig? Jag känner mig inte värd någon.
Jag är trött på att personalen drar sina egna slutsattser om mig utan att äns fråga mig. Som att jag skulle vara helt stum eller förståndshandikappad. Som att jag inte skulle ha en egen mun. BAra för att jag gör det jag ska om dagrana så mår jag bra, tydligen. Oh jag blir så förbannat trött på det. Som att mitt måeende helatiden ska rangordnas. Som att mitt yttre skulle visa precis hur mitt inre sen ut. Jag är så inutahelvete trött på det här.
Att helatiden försöka vara andra till lags. Jag har gett upp om att försöka förklara. Ingen orkar stå kvar.
Det känns som saker bestämms hit och dit och jag har inget val. jag måste vara med på tåget eller hoppa av helt.
Jag ska ringa hit och dit, bestämma dittan och dattan. det är papper och telefonsamta. Planerigar, möten och tider. Jag orkar inte. Jag stänger av mobilen. Struntar i att svara. För jag orkar inte vara kontaktbar.
Jag försöker förklara men jag får inget bekräftelse i det som jag tycker är svårast.
varför lotsas dem att mina problem inte finns?
Varför lotsas alla att jag mår bra?
varför lotsas dem att mitt måeende är frid och fröjd bara för att jag utför det jag ska om dagarna?
jag är trött på folks kommengtarer om mig. Att det är mitt fel. att det bara är att rycka upp mig.
det gör mig så satans trött att helatiden höra personalens bortförklaringar..
"ja, men sådär känner du för att du ska flytta snart"'
"sådär gör du för att det ör jobbigt med ....."
"Att du mår sämre nu beror på....blablabla"
Hur fan vet dem det? Dem har ingen aning i varför jag mår so jag gör. Helatiden finns det något nytt att skylla på.
Varför stannar ingen upp och låter mig berätta, låter mig at tid på mig.
Varför kan ingen bara förstå att detta måeende bygger på flera års psykisk och fysisk misshandel. Att detta är fan inget tillfälligt...
Tårar rinner och jag blir så fruktansvärt less och trött. Förbannad o jävligt irriterad.
dem kan lika gära sluta bry sig. Skriv ut mig och skicka iväg mig till Japan eller va fan som helst.
Jag har väl inget värde iallafall.
Hur får man hjälp när ingen lyssnar. Så jävla många gånger jag dragit upp mina svårigheter. Bla att ta kontakt. Vi har försökt och försökt men jag fixar det inte.. Då skiter dem i det. skylle på att det är mitt fel allt. att det är mitt ansvar. JAg orkar inte ta ansvar. Va fan kan man begära. Jag är ju inlagd. På Psyk. Inlåst. Är det rimmligt att man lägger över allt ansvar på den drabbade?
Sitter på rummet i timmar. Lyssnar på musik. Gråter innuti. Känner mig så satans uppgiven. Men ingen kommer och kollar till än. Kanske bara sticker in ett huvud o ser till så man är där. Försöker jag förklara känns det som man blir bortskojad, dumförklarad....
Det är jobbigt att vara så trött. Att översköljas av ångest. Det har varit jobbigt sista tiden på soluret för jag känner mig på gränsen till att bryta ihop. Kan inte koncentrera mig i ett rum men massa människor och får oanik så drar mig undan. Dem ser mig, men jag vill inte visa mig svag. Jag går undan för att tårarna under ögonlocket bränner förhårt. Drar mig bort från kontakt. Då en klapp på ryggen eller en kram skulle få mig at bryat ihop i utmattning och ledsenhet.....
Jag känner mig som en klump bly som väger fler ton. Jag är så jävla trött och ledsen......
en lördag.
en förmiddag ilägenheten. Fick lite målat. Sen kom Maija och hälsade på, trevligt. Vi åkte till Soluret och fikade sen följde jag med henne hem o åt o slappa ett tag.
Nu är jag på avdelningen. Har sovit 1 timme. Känner mig inte bra. Är på dåligt humör och orken ligger på noll.
Det blir inte mkt mer gjort idag. Vill bara bort....
Jobbiga kvällar.
Mediinen börjar lägga sig som ett lager bomull i hjärnan.
Tankar som invaderar min hjärna. Vill UT UT UT. Bort.
Men nej. dörrarna är låsta. Ända tills kl 6 i morgon bitti....
Jag vill bara somna nu. Varför kan jag aldrig varva ner. Hatar att lägga mig om kvällarna, det skapar ångest. Jag blir rastlös men är för trött för att glra något.
försöker planera morgondagen
Tårar trillar ner för kinderna. Jag känner mig så jävla slut. Ledsen.
Usch vad larvig jag är. Suck.
Godnatt!
try to close my eyes...
Jag lever. Dagarna går. Jag står still.
Svårigheter med bussresor oh folksamlingar så det blir mycket promenader.
Haft lunch, bolltäcke, schemaskrivning och veckoplanering på Soluret.
Jag var där, men borta i tankarna.
Återigen på avdelningen. Nyduschad och med ny rumskamrat.
Känner mig ledsen, nedstäd och trött.
Gjort en skiss över lägenhetsplaneringen. Tre veckors "flytta in tid" innan första natten själv där.
Hur känns det? Jag orkar inte möta tankarna så långt fram. Vi tar en dag i taget...
När ska jag hitta tillbax?
jag vill orka. Jag vill känna glädje och lust. Jag vill känna att jag lever. Får ut något av min existens. Vad är det som är så svårt? Jag vill ju inte vara kvar här nere på botten, det tar enormt på krafterna. Jag vill kunna rycka upp mig och bestämma mig för livet, som ni ofta påminner mig om att jag måste göra... Om det vore så lätt.
Jag hatar mig själv. På alla nivåer. Hur ska jag kunna leva med mig själv? Hur ska jag kunna ändra på detta tänkande? När ska alla dessa komplex och tankar lämna mig? När ska jag få andas ren luft igen?
År som satt sina spår. Självförtroeendet och brist på ork. Ligger allt hos mig?
Är det jag som har något fel i huvet?
Jag skäms över hur jag mår. Hatar när någon frågar hur det är. Jag vill bara kunna skina upp som en sol och säga att det är bra. Eller iallafall helt okey.
just nu känner jag mig helt blödig. klarar knappt att någon klappar lite på mig, så sköljer ledsenheten över mig.
Men trots det så kämpar jag med att säga att det är ok. Ibland är det ju faktiskt det. Hela dagarna är såklart inte nattsvarta. Då skulle man inte sitta här. Men det är svårt att hitta dem där ljusglimmtarna, men jag vet ju att dem finns där någonstanns.
Jag måste försöka få mer gjort med lägenheten, jag var ju så taggad men nu känns det bara jobbigt och jag kommer inte iväg. Men antar att det kommer, nu har jag ju planerat in lite med Soluret.
Hur som helst. En dag i taget. Nu är det snart middag och jag tänkte lägga mig ner o vila någon timme.
