inatt åker vi...
Till Skåne....
i morgon får jag träffa mia & familjen för första gången.
Jag vet inte hur länge jag blir kvar där nere första vändan. Jag hoppas jag endest kommer åka upp till norrköping ett tag för att sedan återvänd. Skulle jag inte tro på det här skulle jag aldrig suttit här med denna resa framför mig.
Idag har varit en jobbig dag, fick reda på i morse att vi skulle åka nu inatt, haft samtal på bup vilken slutade i tårar och panik efteråt. Dem verkar inte förstå alls. Att dem tänker på mig? att jag behöver en längre planering? När dem struntar i mina ord och slår upp lagboken istället....
När jag ber på mina bara knän om att få åka för att rädda mitt liv och dem nekar mig tänker dem inte på mitt bästa....
ska jag vara kvar, riskerar jag mitt liv...jag åker med en ovishet om vad som kommer ske närmsta veckan..
Nu sitter jag bara & väntar på att tiden ska gå..så vi kan åka.....
Kommer fram i morgon bitti...
times running out...
jag bestämmer mig för livet, i nästa stund överfaller dödslängtan.
det var länge sen jag kände mig så ostabil samtidigt som jag känner mig stabil.
en svårt känsla, ett svårt tillstånd..
Kommer jag klara av att flyttam kommer jag klara av att inte bli en börda. Jag har mina rejäla ångestattacker som blivit värre, klarar jag av att hantera det inför en familj med småbarn som inte har grepp om sådant ännu.
Kommer jag rusa ut om nätterna, få mina panikångestattacker som här? kommer dem slänga ut mig, tröttna på mig?
Jag önskar jag hade en stabilitet att komma med.
Jag är glad över att jag vågat ta tag i det här, jag har bara mia att tacka, hennes familj. det är otroligt. Min lixom, hur kan jag vara värd den hör chansen, jag tror inte på det. dem kommer inte tycka im mig, jag kommer bli för ångestfylld. jag kommer bli stum och likgiltig.
Men jag klarar inte av att leva här, leva så som jag gör nu. Jag klarar anart inte av det hör tvivlet, dem här försöken, dem här falska uppbyggnaderna om en rejäl förbättring. Jag känner mig fortfarande på kanten mellan liv och död. Hur ska jag orka sattsa 100% på livet, kunna vara rädd om mig själv, hålla mig inim ramarna och det dem faktiskt har rätt att begära av mig.. att jag faktiskt inte försöker ta livet av mig...
Vad kommer hända om jag blir inlagd? kommer dem skicka tillbax mig till norrköping, kommer jag bli lämnad igen? Kommer jag resa mig upp och ta tag i livet igen.
Jag vet at jag har en rejäl bit kvar inom min terapi, jag har nog inte gått igenom hälften, varje dag är en smärtsam kamp för mig, hur lite det än syns. Jag har allt oftare börjat frågesätta mig själv vad som håller mig vid liv... ja, jag har gjort misslyckade försök till att avsluta det, men jag har nu iallafall 1,5 månad levt för det mesta ensam. Klarat mig från överdoser och försök. alltså valt livet, vad får mig att göra det? Någonstanns finns den där envisheten jag faktiskt har, den där viljan och kämpar glöden. Jag har aldrig varit den som ger upp, aldrig.
Jag är så himla rädd. rädd för min omgivning, rädd för mig själv. Kan inte se framåt men inte heller bakåt, tvingad att leva i nuet som jag försöker fly ifrån, kör i 170km/h för att sedan krascha rätt in i väggen. Hur ska jag kunna hitta en balans och för första gpngen i mitt liv kunna få slappna av, kunna få känner ne trygghet och ärlighet, en öppenhet och värme. kommer det kunna få komma in i mig? Kommer jag kunna lita på dem och deras kärlek?
jag känner mig redan nu ivägen, dem har ingen skyldighet till mig, inget säger att dem måste ha med mig att göra, det här är något frivilligt, något alldeles underbart fint, jag känner mig lyckligt lottad mitt i allt kaos.
Tiden just nu är jobbigt, dels med mycket förberedelser för ev flytt, dels för kontakten. Jag trotsar helatiden mot mig själv. mitt självhat ovch förstörda självförtroende slåt mig mot backen men jag håller kvar i allt och kämpar verkligen för att kunna åka ner, våga pröva på!
Jag kommer åka, jag kommer ge det en chans. Jag vill allt annat än att stanna här. dme har redan en plats i mitt hjärta, allt som oroar mig är att dem ska tycka illa om mig, awtt jag ska få för mkt ångest hos dem, bli ngt som tar tid eller är krävande. Dem har sin familj med småbarn, jag får bo där. Jag ska försöka klara mig, det gör jag nu...
Jag är heölt totalt förvirrad, glad, ledsen, uppgiven.. ja, jag har nog ingen koll alls själv på mitt måeende mer. Hjärtklappning, svårigheter med att andas, skakar , är yyr, skrattar, blir gråtfärdig, arg och lycklig.
Jag måste påminna mig om att andas, det är inte så simpelt alla gånger.
Jag måste försöka sova nu klockan är över halv 3. det är mycket i morgon. BUP, försäkringkassan, åker hem till min lägenhet, psyk på sjukhuset m.m...
Ja, att inte sova, köra järnet och äta dåligt är ingen bra kombination, jag kommer väl bli ett vrak när allt lunat sig!
Nu har jag skrivit så tangenterna glöder, det är ett sätt för mig att andas....terapi? jag kommer nog alltid fortsätta med att skriva, här som i mina privata block....
Nu ska jag krypa ner i sängen och be om lite sömn.
kram.
mitt rum på avd 24, senaste inläggningen.
den uppgivenheten och tröttheten jag kände där kommer aldrig gå att beskriva med ord.
usch, allt jagh önskar är att jag fick en lung stund i mitt innre....livet oroar mig. Det känns inte möjligt.
sorg...
Sorg har ett tydligt startdatum men inget slutdatum. Man måste acceptera detta och ändå fortsätta framåt med nya mål och drömmar
over the rainbow...
Jag har varit ute på en powewalk i skogen. Rann bort. Höll på att tappa hjärtat.
Känner mig förföljd konstant. ja, jag vet att folk i min omgivning blir kbäpp på mig att jag måste kolla bakt var eviga sekund, men det är faktiskt otäckt!
annars är det väl... ja, jag vet faktiskt inte. Känner mig nere och energilös. samtidigt så kör jag järnet, det är mycket att fixa med, samtal och diskussioner. Mitt huvud går på högvarv, minst sagt.
Jag är ute i Rejmyre. Ska försöka hinna hälsa på farmor, det blir inte så ofta....
Jag skulle bara vilja lägga mig ner och skika rakt ut. Släppa allt och bara ge upp. det gör ont i mig att vara så energilös och likgiltig, det är ett svårt hinder att hata sig själv så pass mycket som jag gör. Hur kan någon annan tycka om mig? Hur kan jag vara viktigt i någons liv eller äns vara nämnvärd? Hur ska jag klara av att leva i andras närvaro när jag knappt klarar av min egna? Hur ska jag i det här skicket försöka ta mig framåt, ha ork att faktiskt välja livet? Hur ska jag någonsinn kunna hitta en trygg punkt i mitt liv att utgå från, våga lita på omtanke och våga ta emot hjälp och stöd.
Men jag vet så väl att mitt liv här inte håller längre, måste blunda och våga falla nu, våga hoppa rätt in i det okända. Annars får jag aldrig några svar, ingen chans.
one day.. i will fly.
Nu är det bättre. pratat med mia och ska snart träffa Johanna för att kanske ta en glass, det behöver jag nog. komma ut alltså, inte glassen....
Jag är trött i kroppen och knoppen. Behöver lite fresh air, tror jag och lite allmän männsklighet.
kram.
den svindlande flykten finns kvar...
Säg inte, att ingenting blir kvar av den vackraste fjärilen livet gav
Säg inte, att vingarnas färg bleknar bort och försvinner i vinden som stoft
Om fjärilens kropp måste gömmas i grav, är ändå den svindlande flykten kvar
det är någonting som griper tag.
Usch så jag mått nu hela eftermiddagen, kvällen. Helt slut!
Självklart kan jag inte vara still trotts det så jag gav mig ut och på en powerwalk runt strömmen.
Trotts att jag borde vilat! Nu är jag trött, tror jag.
I morgon har jag fullt upp. Bup, sjukgymnast & ssk. Vill så gärna hälsa på sára oxå, men vet inte om jag fixar det just nu.
I put my faith in tomorrow
And try to sleep for a while
Maybe a new day will follow
That'll make it alright 
Det är för oss solen går upp....
Jag vill rakt och ärligt härifrån på allvar nu. Inte bara för stundne, några veckor eller någon månad utan för en länbgre tid. Jag vill ner till skåne, där har jag johanna, henner mår jag bra av, jag har moa och andreas i göteborg, jag har anna som jag inte träffat på jätteläng , inte sedna 07 på gotland. Jag vill bo där!
jag har fått en jätte fin kontakt med Mia, en helt underbar människa och jag har en möjlighet att få bo hos dem, tills jag kommit i form. Jag vill så innerligt ta den här chansen trots att det känns riktigt svårt....
Det innebär uppsägning av min lägenhet, ett breka från människorna runtomkring mig här, ett lång avstång mellan mig och min släkt, det innebär proböem men dolly, men det kommer gå att lösa, för jag vägrar släppa henne totalt. Det innebär en otrolig omvändning för mig, ett svårt och tungt steg, men på ett, vad jag tror, mycket positivt sätt. Jag går fortfarande i gymnasiet och har 2 år kvar, jag är onte så stabil att jag klarar av att jobba ohch tjäna mina egna pengar ännu, det känna jobbigt. å jag blri beroende av andra. Min fina pappa som hjälper mig så mycket men min lägenhet just nu! skulle jag bo hos mia och det ett tag ska jag såklart betala dem, ge dem mitt underhåll och lite hyra. Men samtidigt blir det inte så mkt annorlunadre än hur det är nu, rent ekonomiskt, och har jag tur jag kan förhoppningsvis såsmåningom få in en fot på någo bageri få lite extra jobb och få möjlighetet att tjäna pengar själv, för det känns så fel att pappa ska behöva betala så mkt för mig, jag vill klara mig själv.
det innebär att jag isåfall skulle få bryta från bup här uppe vad gäller min psykolog, mina 2 ssk, men läkare och sjukgymnast. Jag skulle få sluta min skola fär jag har personer som betytt mycket för mig under min gymnasietid och de dalar jag haft då jag varot tvungen att legat inne och skolan verkligen har kommit i kläm.
ja, det skulle vara en rejäl omställning, men jag tror det är dax nu, jag tror inte jkag orkar kämpa dem här 2 åren jag hart kvar här på JB i norrköping.
det skulle vara ett svårt beslut som många nog skulle gå emot i min omgivning. Men jag kommer ta reda på mer runt detta...
Det var skönt att skriva av sig lite. tack till mia som gett mig denna öppning.
Nu gäller det att se vart livet bär mig, jag är beredd att fälja min egen vilja nu. Jag har rätt till det!
Plötsligt...
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändras för varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer.
jag är livrädd, samtidigt så lycklig.
Men jag måste våga testa mina egna vingar, lita på att dem bär.
Våga överlåta livet en oväntad chans.
Jag kommer ta den här chansen, jag har veklat det så länge. Jag tänker för en gångs skull förlja mitt hjärta...
jag är inte säker, egentligen alldeles livrädd. men man vet inget förns man tagor chansen.
Kämparglöd.
fy så trött jag är & fy så länge jag sovit inatt. 9 timmar. amazing för att vara mig.
Har tagit mig ut på en långpromenad nu. Vi stektes. Såg 2 bäbis ormar & en GIGANTISK huggorm som solade. darrar. Hemska djur!
Jag kommer inte orka göra så mycket idag. Vill egentligen bara krypa ner här i soffan och sova bort dagen. Men jag ska ta mig ut, tror jag, och lägga mig i solen ett tag.
jag kvävs i min lägenhet, solen ligger på hela morgonen och det går inte att andas! Jag får nog utrymma hela sommaren. typ.
annars, är det sådär. har fått tillbaka mycket ångest, ja alltså sådan ångest som "handikappar" mig. Då jag får panik på omgivningen, spelar ingen soll vart jag är. vill bara bort och iväg. Är trött på det här stället. vil flytta, vill se något nytt, vill ge allt en chans, kanske. Men vart ska jag ta vägen? Vart ska jag kunna hitta någonstanns att bo? Klarar jag att flytta till egenlägenhet på annan ort? just nu känns det omöjligt. Men just nu känns det som jag är i stort behov av det. Men vi tar en dag i taget...
jag är tacksam, väldigt tacksam, otroligt nog. Jag har "träffat" en människa. som från ingenstanns bara fanns där med öppna armar. Just när livet började kännas som surast igen, dådet kändes som jag var inne på mina sista andetag. Jag fick en nypa ny luft. En ny gnutta av kämparglöd.
Så länge vi andas...
jag är så fruktansvärt utmattad utav mitt psyke. Jag är ledsen, förvirrad.
Jag trivs inte. Inte någonstanns. kan inte vara still. Måste förflytta mig ständigt.
Är rädd för att bli bunden. Rädd för att slå rot. Håller mig svävande. samtidigt känns det som tyngdkraften sliter ner mig med dubbelstyrka mot marken, håller mig i järngrepp.
kommer jag ge upp? Kommer jag någonsinn få en andra chans i livet?
Lever jag fortfarande på min första livschans?
Ingenting når mig. Allting berör mig.
Overklighetskänslorna har kidnappat mitt jag. det förstör mig. Det drar ner mig, äter upp bitar av mig som alltid kommer fatas mig. Jag får känslan av att ingenting snart finns kvar av mig. det finns inget kvar som är värt att kämpa för, ingenting finns kvar att rädda.
Jag lever, det förånar mig lika mycket varje gång. Jag erkänner för mig själv att jag kämpar, jag kämpar som en jävla dåre, det gör jag verkligen rakt och ärligt. Försöker bli sams med livet men får aldrig tillbax aptiten. Lever i en värld jag egentligen inte hanterar. Lever för något som i mina ögon är osynligt.
Älskar min familj innerligt längst in. samtidigt vill jag ständigt slppa taget. Få flyga, flyga långt härifrån, testa mina vingar på riktigt. Flyga dit inget av mitt nu existerar. vill segla med vinden dit allt är nytt. Dit jag är okänd.
Jag vill lägga mig ner och låta livet rinna ifatt mig, låta tankar flöda fritt och låta alla känslor vara tillåtna, ill bara ligga där och låta smärtan finnas, stanna kvar i dettatillstång till det sakta men säkert lämnar min kropp. Tömmer mina fack av känslor. Tömmer hela mig. Vill ligga där och kunna känna mig levande, kunna känna att det är jag, att jag är någon. Kunna få en ork en töämning en ny chans.
den här platsen känns inte rätt för mig. Jag vill härifrån. Jag har försökt inta döden, försökt ta mig till dödens sida. Men misslyckats. Trott i många situationer att det är en lättare plats. En plats där jag kanske platsar bättre då livet sviker mig gång på gång. Nu tvivlar jag på döden. det är inte meningen, döden kommer ändå. Jag letar nu ständigt efter ett annat alternativ, en plats dit jag kan sträva efter, en plats där jag kan känna mig behövd på, för det gör jag inte här, det här är inte min plats....
varför denna ledsenhet.
Det gör riktigt ont i mig just nu och jag ör konstant ledsen. varför?
jag måste försöka hitta förklaringar för att inte vara så vilsen i mina känslor.
minnen gör sig påminnda, speciellt dem här årstiden. Juni då allt för första gången blev lagt på bordet och polisanmälningarna , förhör m.m drog igång.
man ser stora kompisgäng sitta i parker, grilla och skratta. Jag saknar den där gemensamheten såhär i fina vädret.
jag mår riktigt illa över mig kropp och alla mina kilon som jag lagt på mig, hatar att gå i fina sommarkläder då jag känner mig större än störst.
Jag lever i MYCKET ångest och det är svårt när man bor helt ensam och faktisk vill klara sig själv, dagarna blir kämiga och det tröttar ut mig.
Nu på torsdag springer min klass som jag gått med i 2 år studenten. Där skulle jag stårr och vara lycklig och känna den där både underbara och krämmande friheten.
Det är mycket nu med några nör vänner som mår riktigt dåligt, 1 ligger inne och den andra är jag enormt rädd att förlora då psykvården behandlat henne riktigt fel, hon är värligt trasig och skör. Jag känner mig hjälplös. Allt jag kan ge är störrning, råd och kärlek. Men hur länge räcker det?
Jag känner mig oftast svårt och oförståerlig, då jag utat väldigt ofta visar den där "valiga malin" snäll, trevlig och positiv. JAg stöttar och peppar andra, vilket ses som att jag är tillräckligt stark nu, men jag vill bara lägga mig ner och skrika, ge upp. Jag önskar att jag själv kunde stanna upp och inse att jag behöver ta hand om mig själv nu för att kunna ge andra stöd.
Jag dissosiaserar väldgt mycket, vilket betyder att jag stänger av långa stunder av mina dagar, det är jobbigt att inte minnas, att stänga av och missa så pass mkt som jag faktiskt gör.
Jag slits mellan många beslut, fortsättning på bup eller vuxen psyk?
Jag genomgår min behandlig på BUP, det är tufft mellan varven och jag känner mig stresad över at jag borde visa snabbare resultat. Det känns mest som jag går bakåt. Visst har jag gjort stora framsteg, vågat öppna upp mig och kan vara mer ärlig, men livslusten är extremt låg.
Det är svårt när måeendet ger storabegränsningar gällande hela livet.
Mitt mående har gjort det svårt för mig att umgås med folk, just pga av mig oförutsgbarhet och panikångest, känner mig utanför och ointressant, hatar min kropp och känner mig allmänt ivägen.
Jag blir ledsen när jag inte har stake till att ta tag i saker, ignorerar telefonsamtal, ignorerar tandläkar tider m.m. Klarar inte av att ta mig till praktiken/skolan. Knappt att gå ut elelr ta mig till affären. Hur ska jag kunna t mig ur detta?
Jag aknar vuxna människor i mitt liv, någon att luta mig mot som är utomståeende, någonstanns att åka till och vila upp mig
....
Just här känns det som jag bestämmer jag mig. Har valt ut ett moln. Ingen skulle få en chans att ta mig därifrån.
Jag bestämmer mig för att avsluta det han påbörjade, för jag fanns inte längre. En levande död.
Han slog ju ju ihjäl mig? han dödade allt jag var. Han dömde mig till livstids fängelse genom att slita sönder min kropp och förnedra mig, och han går fri.
jag är dömd att få leva med det här livet ut.
Skillnanden är att när jag dömdes fanns det ingen advokat vid min sida
det fanns ingen chans till en paus
det fanns ingen som lyssnade när jag kämpade för att komma undan
Han dömde mig i MIN egen lägenhet, i min säng.
Han slog in det i mitt huvud och dom förstörde mitt underliv.
Han har begått en kriminell handling.
men vad hade jag gjort för att förtjäna straffet jag fick?
psyket.
Självmordsvak, personal överallt
Bara ligger i sängen och stirrar in i väggen.
Dom tvingar mig att vara kvar, tvingar i mig tabletter. Orkar inte bry mig.
försvinner bort.
Dagarna byts av nätter, mökret sluter sig runt mig, orkar inte äta, vill inte äta.
Jag vill ju dö...
Träffar ett par vänner som jag inte sett på ett tag. Dom är tystlåtna
Men jag ser det i deras ögon. Dom tycker synd om mig.
Låten som heter " alla som inte dansar är våldtäktsmän " spelas i någons CD spelare.
Någon sänker musiken.
- kanske inte så bra att lyssna på den låten, du vet ju vad som hände henne.
- tycker du att vi ska fråga om hon vill gå med ut någon kväll. Hon behöver nog det
- nej du vet det där som hände, det kommer bara bli jobbigt för henne
- aa det är sant. Kanske inte borde säga något till henne då
- nej lika bra att vi är tysta. Jag menar hon är ju väldigt ledsen fortfarande
vaddå "det som hände" menar ni våldtäkten? för det är vad det heter. Det heter våldtäkt.
Jag är fortfarande människa och ni ska vara mina vänner. Varför frågar ingen mig om jag vill följa med ut på krogen, eller fika, eller titta på kläder??
- jag är så ledsen över den där killen som dumpade mig. Jag vill bara gråta.. tycker du att jag ska prata med henne om det?
- nej men herregud, våra problem är ju ingenting mot vad hon gått igenom. Säg ingenting. Hon har det så mycket värre..
nej nej, jag vill veta. Jag bryr mig, jag vill veta om era kärleksproblem, era liv. Lämna mig inte utanför. Jag kan ta det. Era problem är viktiga också. Glöm det som hände mig, det är er det gäller nu. Låt mig få veta också. Jag har också haft ett krossat hjärta en gång, jag vet hur det känns. Jag kan ge råd. Gråt hos mig, jag finns här
Ingen hörde av sig på ett bra tag efter att allt blev offentligt. Ingen visste vad dom skulle säga. Men jag är ju fortfarande jag. Bara lite trasigare. Men jag finns här.
Behandlades som en osynlig. Fanns inte riktigt med i deras värld.
Visst sände dom mig sms och ringde då och då. Men ingen pratade om vad som hände i deras liv.
Ingen frågade hur mitt egentligen varit, ingen vill ta på det.....
Vi kvinnor som blivit utsatta för det här.. vi är många.
Du ser oss varje dag, i affären, i kön på banken, på tåget eller bussen. I skolan på erat jobb.
på krogen, på ett övergångsställe. Överallt.
Vi finns, men du ser det inte på oss.
Men det jag vill att du som läser detta ska tänka på är:
alla känner till någon som har blivit våldtagen. Men ingen känner någon som våldtagit.
Bakom oss finns det män som använt oss mot våran vilja, som har öppnat upp stora sår i oss.
Vart är alla dessa män i dag?
förmodligen runt omkring er i samhället..
mannen som förtörde mitt liv finns där ute..
När ska samhället ta sitt ansvar över dessa män?
När våldtar dom igen?
Vem våldtar dom igen?
............................................................
jag vill inte. orkar inte.
sluter mig. igen.
