Rolig dag i skolan.
Stort bageriprov. Datakunskap.Lunch. Bageri. Cissi kom(hälsomoj), pratader med Helen efter skolan.
Min "mentor". Sa lite hur det var. Men orden kommer inte ur mig.

Är så trött. Känns som jag pumpas ur mer och mer för varje andetag, hur stora lungor har jag? Hur länge räcker luften?
Tog en lång omväg efter kolan,ingen ork. Funderade över livet. Hur jag känner. Vad som kommer att hända, vad jag kan göra. Finner inga svar. Meningslöshet. Tankarna blir allt starkare igen, denna gång mer på allvar, kanske utan undantag. Planerar, reder ut, förbereder. Fortsätter attstänga av.

Snart kommer jag att bryta ihop, jag vet det. Kändes som idag. Kansek i morgon? Nästa vecka? Om några månader, nästa år. JAg vet inte. Jag är slut som människa, enbart ett existerande skal. Ingen riktigt förstår.
Jag låter interiktigt någon förstå. Jag vill bort, långt bort hörifrån. Till en annan plats, annan planet. Andra sidan.

Låt mig slippa alla ord och undrande blickar. Låt mig slippa deras tankar om att jag enbart är en uppmärksamhetskrävande idiot. Låt mig slippa allt som stirarr ut mig, allt som kväver mig. Låt mig slippa andras utandade luft som slingrar sig runt mig tills jag tappar andan, totalt. Låt mig slippa falla inför andra. Låt mig hitta tiden, platsen, modet.

Låt mig enbart slippa! Detta är inte min down period. Detta är mit förbannade jävla liv.

Jag känner mig bottenlös, som om jag fallet hejdlöst. Väntar på att falla ända ner i botten, bli medvetslös och aldrig mer vakna upp. Se ljuset för en sista gång. Det ljus som sista tiden i mitt liv blev allt mörkare och mörkare.
Men jag faller, utan stopp, utan en jävla aning om vart fallet leder.

Jag har tappat bort mig själv för länge sen. Då jag upptäckte att min omgivning sakta men säkert tog sig framåt medans jag stod likt förbannat kvar utan framgång, utan ork, tid eller förståelse till livet. Det finns så mycket jag skulle vilja ge, förklara, göra upp med dem som står  stod mig närmast. Dem jag innerst inne älskar av hela mitt hjärta, dem som har gett mig den ork jag har och den kärlek jag byggts upp av. Skulle vilja ge dem allt, få dem att förstå att inget är deras fel. Ingenting.

Jag började stänga av, för länge sedan. Redan som liten unge, en obetydelsefull liten unge. Så oskylldig men ändå en början på ett rent jävla helvete. Samtidogt som jag försökte förjäves var jag medveten om att det var en meningslös kamp mot en påhittad värld jag fantiserade om att en dag ta ett kliv in i.
Jag har nu, efter mina arton jävla år i denna kropp insett att de tär ingen jävla tillfällighet, ingen period som alla försöker intala mig om att det är...

PLEASE CAN YOU HERE ME!

Jag känner ett stort behov av att skriva. Det kanske blir långt, kanske enbart blir några rader då jag ger upp i frustration och brist på synonymer. Det kanske blir lärvärt eller käpprätt åt helvete. Kanske begrpligt eller ett totalt pastetiskt babbel som bryter ut till ett skrattretande kaos. 

Jag är så trött, min kropp orkar knappt mer, säger emot. Känns som förmåga efter förmåga bryts ner inom mig och varje kroppsdel tappar spänsten. Tappar mitt såkallade medvetande plötsliga sekunder eller minuter, ivland känns det som timmar, dygn. Får påminna mig själv om att andas. Oftast glömmer jag hur man gör. Snubblar till, tappar kontrollen. Faller, men står lika fort upp igen. Skakar, skrattar, yrar, svettas, fryser, blir apatisk.... helt jävla avtrubbad.

Igår efter lunchen stapplade jag iväg till kuratorn, kände hur min kropp krampade ihop sig, hur jag tappade andan, försökte koncentrera mig på saker runtomkring med, men allt stirrade ut mig, hånade mig. Försökte springa uppför trapporna men mitt tänkande gick i slowmotion och benen styrde inte. Stannade till och tvekade utanför dörren.
Vaggade tillslist in. Höll på att bryta ihop. Fick ur mig dem jävla orden, att jag inte visste hur jag skulle orka. Känns som tomma ekon. Ville springa därifrån.

"Det känns obegripligt för mig hur du fortfarande kan må så här dåligt"
" Jag kan inte se vad det är som skulle få dig att må såhär dåligt, för saker runt omkring dig har ju ordnat upp sig"

Vad ska jag säga? Det finna inga konkreta svar. Ingen ser. Vill explodera, förklara, sätta ord på varenda liten tanke och känsla. Känne rmig så jävla dum, uttittad, otacksam, överdriven. GEr upp, drar mig tillbaka, stänger av TOTALT. Gav gav såjävlamycketupp.

"Du är tvungen att gå nu"

Tillbax i samma andlösa vardag, så jävla meningslöst. Alla försök. Klarade inte av att se andra människor, ville skrika och slå sönder, skära upp varende liten kroppsdel, varena blodådra. Stänga av hela jävla världen. Jag har aldrig mått såhär jävla dåligt, inte påd et här sättet. Jag drog, mötte min mentor i korridoren påväg ut. Pratade, hin undrade, jag sa att jag inte orkade mer, att jag var tvungen att dra därifrån, att jag inte orkade med existensen, men utan anledningar. Hon kramade mig. Jag bröt ihop. Hon kändes så förståeende. Vi prata inte mer hon lät mig gå i en tystnad, det var på ett sätt skönt. Lämnade skolan gråtandes. Vilket jag aldrig görm gråter.
Strubtade helt plötsligt i om folk såg mig. Stapplade ner till cykeln och cyklade hem..... tom. uppgiven...meningslös....

Nu är jag här i vardagen igen. jag är så trött. hatar mig själv. hur jag är, hur jag ser ut, mitt liv, hur jag aggerar, vad jag varit med om, vad andra tänke rom mig,. hur jag spelar och fejkar mig igenom yttligare dagar.

Jag vill kunna säga att det är på begränsad tid, det känns så.
Men det krävs så jävla mycket. Men sakta....sakta närmar jag mig det där förbannade slutet som enbart ställer till med en jävla massa frågeteckan. Frågeteckan som inte borde sättas på mig. Det är mitt liv, mitt förbannad jävla meningslösa liv.

Varför är det så sjukt tabubelagt att må dåligt i samhället idag?
Då syftar jag på psykisktdåligt.
För visst är det mindre tabu med att bryta ett ben& säga att "nej jag klarar inte att genomföra det och det för jag kan knappt gå" Än att säga "jag mår inte bra idag, psykiskt, så tyvärr orkar jag inte idag"

Dem drog upp ett litet repotage pm just panikångest idag på tvn, det behövs. Omvärlden behöver veta mer om det. Det är så pass många som blir drabbade av det någongång i livet.

Psykisk smärta kan vara så enormt mycket plågsammarepå ett djupare plan är fysiskt och vi borde våga öppna upp ögonen mer för det! Panikånmgest, psykiskohälsaär ett område som begränsar människors liv på en hög nivå. Det krävs att det finns förstående personer då, som man kan bolla med & luta sig emot.

Det är inte pest. Våga ta i det!